Frågade om den misstänkte våldtäktsmannens kalsonger

Elisabeth tar emot i det vackra kontoret på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Hon är rak i ryggen, har höga klackar och bär en sidenklänning. Hon frågar klienterna i väntrummet om deras dotter önskar varm choklad och om de har sett att det finns tidningar att bläddra i?

Vi slår oss ner i Elisabeths rum som både är rejält tilltaget och smakfullt inrett. Äkta mattor på golven, konst på väggarna, en Alvar Aalto-vas med tulpaner på fönsterbrädan. Pippidockan på hyllan sticker ut, “Jag fick den av en vän som tycker att jag påminner om Pippi Långstrump”. I ett hörn trängs teckningar som både hennes egna och klienters barn har målat. På paradplats, bakom skrivbordet, hänger en stor målning signerad Elisabeths syster Cecilia Massi. “Elisabeth och världens barn” heter tavlan, som föreställer en naken kvinna omringad av barn med olika hudfärg. 

För mig är det tredje gången gillt. Två gånger har Elisabeth skjutit upp intervjun. “Är ledsen men så här är det ibland med intervjuer, de kommer i andra hand när det gäller utsatta klienter”, stod det i det senaste sms:et. 

Läs mer: Därför ska du inte jobba övertid

Hanterar ärenden på sex språk

Elisabeth är Sveriges mest kända målsägarbiträde, och har arbetat med uppmärksammade fall som hedersmorden på Pela och Fadime och fall som sexbrottsdömde polischefen Göran Lindberg och
Wikileaks-grundaren Julian Assange, misstänkt för våldtäkt, där hon företrädde brottsoffren. 

Hon driver advokatbyrån Elisabeth Fritz som har 13 anställda – bara kvinnor. Tillsammans hanterar de ärenden på sex språk. Byrån är ensam i Sverige att vara specialiserad på brottsoffer, som alltid tackar nej till försvarsuppdrag. På hemsidan är de snyggt stajlade och fotograferade av Elisabeth Ohlson Wallin. De är mycket tjusiga.

– Tjusiga? Tycker du? Jag skulle säga att vi är personliga. Jag är road av kläder. Men det går inte före intresset för kärnfrågan. Du kan inte vara snygg, men sen inte vara påläst. Du måste först och främst vara duktig i det du gör. 

År 1992 är Elisabeth 25 år gammal, nyutexaminerad och arbetar som affärsjurist på en byrå i Stockholm. En dag kliver en kvinna, klädd i slöja, in på kontoret, och kräver 15 minuter av Elisabeths tid. När de hälsar reagerar Elisabeth på att kvinnan inte tar av sig sin handske. Hon tänker att hon nog är mycket religiös. Kvinnan berättar att hon i många år har misshandlats, hotats och våldtagits av sin man. Nu vill hon att Elisabeth ska föra hennes talan i rätten. Hon har valt Elisabeth för hennes språkkunskaper och utländska bakgrund. Elisabeth tvekar, hon kan ju inget om humanjuridik. En bit in i samtalet tar kvinnan av sig sin handske. Den är svårt brännskadad. En varningssignal från den misshandlade maken. Elisabeth åtar sig uppdraget. 

Läs mer: Så mycket godis äter vi i påsk

Stark passion för jobbet 

Där och då lämnar hon den lukrativa affärsjuridiken, hon vinner målet med den misshandlade kvinnan, och satsar sin framtida karriär på att hjälpa utsatta brottsoffer. 

Det här är 24 år sedan. Sen dess har hon fått ett tjugotal utmärkelser och bland annat utsetts till Årets yrkeskvinna och årets jurist, och korats till Sveriges
juriststudenters främsta förebild. 

Och än idag skickar kvinnan julkort till Elisabeth. 

– Nu går jag och väntar på de där julkorten, och jag fick ett kort även i år. Men skulle jag inte få något skulle jag bli väldigt orolig. Den här kvinnan lever inte det liv hon hade önskat på grund av en hotbild. Jag skulle säga att hotbilden i många fall aldrig försvinner när det gäller hedersbrott. 

– Jag känner lika stark passion för jobbet idag, som jag gjorde då. Om inte starkare. Det begås ännu fler grövre brott idag. Dessutom är det viktigt att arbeta med samhällsdebatten. Med attityder, värderingar och lagstiftning. Det finns alltid mer att göra, och jag skulle inte tänka mig ett annat arbete. Jag har två gånger blivit erbjuden jobb på ministernivå, men känt: “Nej, det är juridiken och brottsofferfrågorna jag brinner för”. 

De senaste veckorna har Elisabeth skrivit två uppmärksammade debattartiklar i Expressen, och hon har nyss fått ett sms från redaktören att en av dem, “Utvisa personer som dömts för hedersbrott”, är den mest delade just nu. 

– Kan mina artiklar hjälpa människor som utsätts för brott, om de kan förändra attityder och värderingar, om de till och med kan förändra synen på lagstiftning, så blir jag väldigt stolt och glad. Mitt mål är att lyfta viktiga frågor och att väcka tankar runt en vardag som jag arbetar i. 

 

Alltid på brottsoffrets sida 

I höstas skapade Elisabeth rubriker när hon frågade den tilltalade i en våldtäktsrättegång hur hans kalsonger såg ut. Hennes egen klient hade just fått frågor om sina stringtrosor. 

– Våldtäktsoffer måste sluta skuldbeläggas. En våldtäkt beror inte på kvinnans klädsel, eller på hennes alkoholkonsumtion – den beror på våldtäktsmannen. Det är förövaren som är problemet, inte offret. 

Hur håller du dig lugn och cool i rätten?

– Som advokat måste jag ha kontroll över mig själv. Med ilska och aggressivitet kommer man ingenstans. Den som ställer en dum fråga får acceptera att bli ifrågasatt. 

Säger hon med den karakteristiska Rösten. Den är djup, har en alldeles egen satsmelodi. Hon talar långsamt, tydligt och med eftertryck. Snubblar aldrig på orden. Men också budskapet är tydligt – till exempel i flyktingfrågan. Och hon är alltid på brottsoffrens sida. 

– För varje brott som begås finns ett offer. Det är inte okej att bli utsatt för ett sexualbrott på en festival eller under ett nyårsfirande. Vi lyfter ibland brotten ur förövarens perspektiv, hellre än brottsoffrens. 

På inspelningen av intervjun hörs det när Elisabeth blir extra engagerad. Då slår hon med pekfingret och långfingret i bordet.

– Vi kommer få se konsekvenser av att vi kanske har tagit emot lite fler människor än vi klarar av. Det är att lura människor. “Du får komma hit, men vi har ingen madrass att erbjuda dig.” Vi ska inte förpliktiga oss i något som vi inte klarar av. Konsekvenserna riskerar att bli väldigt tråkiga, och de som drabbas hårdast i slutänden är de ensamkommande flyktingbarnen och flyktingarna. Det jag ser i min vardag är ju brotten som begås av människor som inte har någon kunskap om våra lagar och regler, och som inte vet hur vårt samhälle fungerar. Det är vårt ansvar att upplysa dem – på deras eget språk. 

Förebygga och bekämpa 

Elisabeth kräver nolltolerans mot sexbrott, och säger apropå festivalen We are Stockholm att det är på tiden att kvinnors och flickors utsatthet kommer upp till ytan. 

– I Sverige har vi haft den här problematiken länge, den uppstod inte i samband med Köln. Självklart är det intressant att veta vilka förövarna är på festivalerna. Var det verkligen ensamkommande flyktingpojkar? Eller var det svenska pojkar? Eller var det andra generationens invandrarpojkar? Vi ska inte bestraffa någon för etniciteten, utan vi ska jobba förebyggande med okunskapen om lagar, regler och samhällets uppbyggnad. Inga människor föds onda. Vi ska inte behandla människor olika, men vi ska förebygga och bekämpa. 

Som flicka i en syriansk-libanesisk familj uppfostrades Elisabeth i en hederskultur, om än inte en våldsam sådan. Mot föräldrarnas vilja flyttade hon, 19 år, till Stockholm för att läsa juridik. 

– De var inte alls med på noterna, och mamma var strängare än pappa. Det var en jättejobbig tid. Men mina föräldrar var kloka. De gick ut till släkten och sa att de stöttade mig. Hade de inte gjort det hade släkten tyckt att jag vanhedrade familjen, att jag var en slampa. Idag är min familj stolt över mig. Också de religiösa samfunden är stolta. Om jag går på en vigsel i syrisk-ortodoxa kyrkan och biskopen får syn på mig så börjar han omedelbart att prata om kvinnors rättigheter. Han nästan glömmer bort att viga paret. 

Fritiden ska vara som champagne 

Chock nummer två för Elisabeths föräldrar var när hon meddelade att hon tänkte gifta sig med en svensk man, som också skulle kommat att bli pappan till de två barnen, Erik och Elsa. När hon däremot skilde sig något decennium senare var de luttrade. Själv betraktar hon skilsmässan som sin värsta livskris, även om den börjar kännas avlägsen. Parallellt med skilsmässan jobbade hon för mycket, prioriterade sig själv i sista hand. Idag satsar hon medvetet mer på sig själv. 

Elisabeth har en ny man – Leif, som jobbar med säkerhetsfrågor. 

På Instagrambilderna från kryssningssemester och Spanienresor ser de nykära ut. Fritiden ska vara som champagne, säger hon. Bubblig och rolig.

– Jag är en positiv, glad och lekfull person. Precis som min pappa. Jag har svårt för människor som klagar och är negativa. Jag vill att fritiden ska vara kul, men också fylld av äventyr. 

På en bild på kontoret poserar Elisabeth på en mc. Hon har dykarcertifikat och tycker om att klättra. 

– Jag har med åren fegat ur lite i mitt äventyrsintresse. Jag vågar till exempel inte dyka längre. Jag har lugnat mig. Jag är inte beredd att ta risker. Jag tänker mycket på säkerhet. “Ska jag resa dit?” Det finns hotbilder som inte är att leka med. Jag har rest över hela världen, men numera reser jag mest i Europa. Jag reser för att vila, koppla av, samla mig inför en ny arbetsinsats. 

Diskuterar nyheter vid matbordet

Hennes råd till föräldrar är att diskutera med sina barn. Sätta på nyheterna och prata om hur samhället fungerar. Själv har Elisabeth installerat en tv i köket.  

– Nu när barnen har blivit äldre tycker jag att det är bra att vi får in nyheter i vardagsrutinerna. Och det har gett enorma resultat, du anar inte. Först lagar vi mat ihop sen stänger vi av tv:n när vi äter, och då har vi massor av bra samtalsämnen. 

– Det skulle inte förvåna mig om åtminstone min dotter blev jurist. Hon ska prao här hos mig. Hon vill jättegärna sitta i receptionen och svara i telefon. Hon har varit med mig mycket i rätten. Men jag vill inte styra in dem på något, det gäller att hitta det man själv brinner för. 

Elisabeth själv har brunnit för jobbet, och hon har arbetat hårt, men aldrig gått in i väggen. 

– Jag har aldrig jobbat så lite som nu. Men det betyder ju inte att det under-stiger 40 timmar i veckan. 

Gillade du artikeln? Följ då Icakuriren på Facebook!