Arne Dahl om avundsjukan från kollegerna

Efter en tvåmånaders skrivarsession i Australien är Arne Dahl, eller Jan Arnald som han egentligen heter, tillbaka i lägenheten i Stockholm. Bostaden är en 3,5:a, rätt anspråkslös för en bästsäljande deckarförfattare. Men ändå tillräckligt stor för att rymma ett maffigt bibliotek med en god del av världslitteraturen och, med fönster mot den snart grönskande Långholmen, ett imponerande propert arbetsrum där hans komplexa och researchtunga deckarsviter om A-gruppen och de hemliga EU-poliserna Opcop vuxit fram.

Med nya boken Utmarker har han lämnat den internationella arenan för ett tajtare thrillerdrama i svensk förort. Med den avslutande boken i Opcop-serien nåddes nämligen en maxpunkt för antalet teman, huvudpersoner och trådar som kändes möjliga att knyta ihop. Det var med andra ord läge att förnya sig.

Läs mer: Hon frågade våldtäktsmannen om hans kalsonger

– Ja, med Utmarker vill jag tillbaka till kärnan. Det är en klassisk, spännande kidnappningshistoria, med en del överraskningar och utvecklingar av grundstoryn. Och så vill jag nog vara psykologiskt djupgående också, genom att ta upp barndomen och vad den kan betyda för människor senare i livet, säger han.

Ett tema är mobbning?

– Ja, det får man väl säga. Jag har skrivit om mobbning förr, men den här gången ville jag att det skulle vara centralt. Inte för att jag själv har drabbats, men man har ju sett det förekomma. Och tittat bort… Det slog mig att mobbning måste vara något som fortsätter påverka en, livet igenom. 

Du vill tolka tidsandan, har du sagt – betyder det att mobbning är ett tecken i tiden?

– När jag tänker efter kan det vara så. Empati står kanske inte lika högt i kurs som tidigare. Vi har ett mer egoistiskt samhälle. Ett hårdare samhälle som skapar hårdare människor. Det var inte planerat så, men mobbningtemat i min bok är nog en samtidstolkning.

Du har skrivit 25 böcker, är oerhört produktiv  – hur hinner du, hur går det konkret till?

– Jag har alltid varit hårt arbetande för att vara författare. De flesta författare är rätt slöa, om vi ska vara helt ärliga. Tidigare har jag haft flera olika jobb, varit redaktör och hållit på med litteraturkritik, parallellt med bokskrivandet. Nu sedan sex-sju år då jag kört fulltid som författare har jag rätt mycket tid. Jag tycker det. Jag är ganska disciplinerad.

– Det svåra är att hitta på historierna. Särskilt när man som jag skrivit rätt mycket, mött rätt många brott. När jag är inne i idéfasen kan jag sitta och fundera, fnula, skriva fem ord, göra två rutor på ett papper, på en åttatimmarsdag. Så den är ganska seg, den processen. Blir bara jobbigare och jobbigare. Medan skrivfasen blir lättare och lättare. Och skönare och skönare. Det är härligt att skriva. Under skrivandet kan jag köra nattsittningar, också.

Läs mer: Därför ska du inte jobba övertid

Du tillhör alltså de författare som tycker det är roligt att skriva?

– Ja, den mycket lilla minoriteten. 

Hur ser du på att dina deckare sålt så mycket? 

– Det är ett slags dröm. Overkligt. Om man tänker på hur många som faktiskt har läst mina böcker – med tre miljoner sålda exemplar i världen, och om varje bok läses av fyra-fem personer, så det blir ett antal miljoner. Jag är riktigt stor i vissa länder, verkligen hyllad faktiskt. Nästan obegripligt, det också. Jag som började som någon som bara ville berätta en bra historia… 

Det har inte alltid varit så här. En gång i tiden var du fattig poet?

– Starten var mycket trög. Jag blev refuserad tre-fyra gånger, med fullskaliga romaner. Som jag skrivit färdigt och skickat in till förlagen. Och sedan fick tillbaka, med något taskigt refuseringsbrev. Men sådana motgångar tillhör spelreglerna. Författartillvaron – och många andra yrkesverksamheter också – handlar mycket om att kunna ta smällar och resa sig igen.

Hur bitter var du?

– Ganska, tror jag. Fast det var inte den typen av bitterhet som äter sig in och gör en passiv och sur. Utan det blev mer revanschlust: Jävlar, nu ska jag skriva en bättre bok och då ska ni allt få se.

Varför blev du författare, från början?

– Det var märkvärdigt naturligt. När jag började läsa var min mamma ganska bra på att förse mig med ungdomsböcker. Jag klättrade snabbt förbi dem och inriktade mig på thrillers och deckare. Att litteratur ska vara spännande på ett eller annat sätt, fanns i mig från början. Och när jag satte igång att läsa det där, så ville jag skriva också. Så enkelt var det. Det finns bevarade deckarhistorier som jag skrev vid 12–13 år. 

– Jag gick teknisk linje på gymnasiet. Blev gymnasieingenjör. Höll på med elektronik, 80-talets tidiga datorer, byggde en synt. Men sedan kom litteraturen tillbaka. Med full kraft. Jag hade nästan inget att välja på – minns att jag läste ofantligt mycket när jag låg i lumpen. Och blev hånad för detta, på ett roligt sätt. Att jag var den som läste hela tiden. Sedan kom beslutet: jag måste satsa på det här, på ett eller annat sätt. Så jag pluggade filosofi och litteratur på universitetet, blev litteraturvetare. Mer eller mindre bara av farten, för egentligen var det författare jag ville bli. Men dit var det ännu ett väldigt långt steg ekonomiskt att ta. 

Beslutet att skriva deckare, efter att först gett ut poesi och romaner, varifrån kom det?

– Det hade blivit svårt att skriva. Jag var alltså akademiker och som sådan skulle man skriva – tja, så fint och bra och högkvalitativt, att jag tappat lite av känslan för bra historieberättande. Jag kom fram till att deckare är ett väldigt effektivt sätt att berätta en historia. Det var också dåligt med pengar, vi hade fått barn, vad kunde vi hitta för väg att gå? Deckarskrivandet framstod som en möjlighet. Det hade börjat då, litegrann, med Henning Mankell som hade rätt mycket framgångar. 

Att skriva deckare under pseudonym var närmast en politisk markering, har du sagt?

– Jag var så trött på det där med kändisförfattare. Liza Marklund var på omslagen av sina böcker, man köpte en Guillou för att det var Guillou och inte för att det var en bra bok… Min tanke var att om det inte finns någon författare, tvingas man hantera texten och ingenting annat. På det sättet var det väl något slags politisk markering mot kändiseri. 

– Kändistendensen har blivit ännu starkare på senare tid, när “everyone is a writer” och spökskrivarna blir fler och fler. Författarnas andel av och böckerna som kommer ut minskar, egentligen. Det är andra krafter, kändisar och folk som haft ett spännande liv, klättrat i berg eller skapat debatter, som ger ut böcker.

Nu är du själv ett varumärke?

– Det kan man väl säga.

Hur bekväm är du med det?

– Allt mer bekväm, ändå. Jag var tidigare rätt tveksam till om pseudonymen Arne Dahl är så jädra bra, men nu tycker jag det. Den är rätt vass, fyra bokstäver, ganska distinkt, sedan finns en förbindelse med mitt efternamn Arnald. Det var ju så jag skapade den, kastade om bokstäverna.

 

Upplever du någon avundsjuka från mindre framgångsrika kollegor?

– Ja, det får man väl säga. De flesta av mina vänner finns inte bland deckarförfattarna, utan snarare bland poeterna. Och de har det ju svårt, alltså. Har långa köer för att få ut sina böcker, det kan ta flera år. Jag tillhör en författarnas överklass. Som surfar på räkmackan. Å and-ra sidan skulle de andra författarna ha det ännu svårare, om vi som säljer rätt mycket inte fanns. Men jag kan känna av avund, ja. 

– Vid alkoholkonsumtion kan det hända att jag anklagas för att ha sålt min själ till djävulen. “Hur kunde du göra så här, du som var så lovande?”, den typen av kommentarer. Men jag tar inte åt mig. Jag skriver så bra jag kan, och precis det jag vill, så jag har inte sålt min själ. Jag säljer – men har inte sålt min själ.

Varför är det sådant sug efter deckare?

– Det är något grundläggande. Vi behöver spänning i våra liv.

För att vi har så tråkigt?

– Jag tror det. Delvis. Det är välordnat, organiserat, inte alltid några livsavgörande utmaningar man ställs inför.  Jag tror att vår hjärna är inställd på att vara mer utsatt. Jag tror att vår hjärna är ganska “gammal”, och fortfarande befinner sig i krig, på något sätt. Den behöver spänning och stimulans, den delen av hjärnan. Där står jag till tjänst.

Vad gör du med pengarna du tjänar?

– Just nu ligger pengarna rätt mycket i firman. Som du ser bor vi inte sådär vansinnigt lyxigt. Har inget direkt lantställe, utan är oftast ute på mina föräldrars ställe. Men jag har en lägenhet i Berlin. Och jag tror att det kanske blir ett eget lantställe inom kort. 

Hur trivs du med rollen som offentlig person?

– Jamen jag trivs ganska bra med det. Men det är inte mitt naturliga tillstånd, att sitta på en scen eller vara med på tv. Mitt naturliga tillstånd är, som för de flesta författare, att sitta ensam och skriva. Fast det här supersociala passar mig ibland, just nu. Ute på bokmässor och deckarfestivaler har jag lärt känna många av de andra deckarförfattarna. Är kompis med Ian Rankin. Det är roligt.

Vad snackar man om, bästsäljande deckarförfattare emellan?

– Det man aldrig pratar om är pengar, det man aldrig pratar om är litteratur. Utan om allt möjligt annat. Om var man ska träffas närmast i världen.

Du är 53. Hur ser du på åldern du befinner dig i?

– Jag tycker det är den bästa ålder jag varit i. Jag kan bli lite irriterad över att det inte går att sitta i skräddarställning lika lätt som förr, att kroppen är lite trögare. Men den typ av frihet jag känner nu, är nog den största jag känt. Den var väl mer sprudlande när jag var 21 och reste i grekiska övärlden. 

– Men nu när döttrarna blivit vuxna öppnar sig en annan och tryggare frihet, den här efter barnen-friheten. Med inte bara bara sol- och badresor utan verkligen jobbresor också. För både mig och min fru, som är fotograf. Jag kan ju faktiskt sitta och jobba heltid i Australien eller var som helst. Jag är väldigt glad över min tillvaro.

– För min del hänger livet och skrivandet väldigt mycket ihop – när jag förnyar mitt skrivande, förnyar jag mitt liv. Jag vill vara aktiv i ett par decennier till. Köra vidare. Så länge inte de onda sjukdomarna kommer, tycker jag det ser lovande ut.