Anna Kinberg Batra är på skolbesök på Sätraskolan i Stockholm. Eleverna upptäcker henne omedelbart då hon stiger ur bilen. Hon säger att hon “syns överallt”, och hon skyller på längden.
– Jag är 182 centimeter. När jag var tonåring skämdes jag över min längd. När jag var yngre hade jag betydligt sämre hållning, och jag hade alltid platta skor. Idag är jag vuxen och trygg i mig själv. Jag både sträcker på mig och bär klackar.
Det är näst sista skoldagen för terminen, och det råder en uppsluppen avslutningsstämning i skolan. Många har redan loggat ut – mentalt. Det fnissas och vinkas i korridorerna, där Anna Kinberg Batra skrider fram med rak hållning, höga klackar, lila omlottklänning, nyfiken blick och ett leende i mungipan. En livvakt på ena sidan, pressekreteraren på den andra. “Vad heter du?”, “Är du moderaternas partiledare?”, “Kom och kolla på vår film”.
Anna Kinberg Batra minns sig själv som högstadieelev:
– Om jag ser tillbaka på mig som tonåring hade jag aldrig kunnat gissa att jag skulle hamna där jag är idag. Jag var helt okej i skolan, men jag var ingen stjärna. Jag var avundsjuk på dem som så tvärsäkert visste vad de ville bli. Jag var rätt sökande, även när jag hade gått ut gymnasiet, och jag jobbade i flera år innan jag började plugga på universitetet. Bland annat körde jag budbil. I efterhand är jag glad för att jag testade mig fram.
Eleverna är nyfikna och söker kontakt, även om de börjar vänja sig vid en viss uppmärksamhet. Sätraskolan har hamnat i blickfånget i samband med alla goda resultat det senaste året. Elevantalet ökar, betygen skjuter i höjden, och behörigheten till gymnasiet har gått från 67 till 87 procent på bara två år.
Anna Kinberg Batra lyssnar noggrant när rektor Margareta Forsman pratar om skolans framgångsfaktorer.
– Enormt inspirerande, det här visar ju vilken skillnad en engagerad skolledning kan göra, säger Anna Kinberg Batra.
En inspirerande lärare kan också göra underverk, det vet hon själv, och berättar om sin samhällskunskapslärare på högstadiet. Det var tidigt åttiotal och en politiserad tid, som präglades av debatter om betyg och löntagarfonder. Läraren uppmanade sina elever att ta ställning. För 13-åriga Annas del ledde det till att hon gick med i Moderata ungdomsförbundet.
En profilfråga
Skolan har blivit hennes profilfråga och det är ingen slump att hon bjuder in Icakuriren till just ett skolbesök. Hon har nyligen dragit igång det så kallade skolinitiativet, och återkommer gång på gång till hur viktigt det är att “lyfta skolan”. Hon säger saker som: “Tar man Sverige på allvar, så måste man ta skolan på allvar.”, och ” Skolan är porten till Sverige.”, apropå alla nyanlända som ska integreras.
Du har gjort nästan 30 skolbesök det senaste halvåret. Varför?
– Alla människor har två öron, men bara en mun. Jag är inte här för att prata, utan för att lyssna. Jag vill leda nästa regering, och innan dess vill jag ta reda på vad vi ska göra för att den svenska skolan ska bli bättre. Jag kan inte lägga ett valmanifest, eller tvärsäkert uttala mig om skolfrågor om jag inte har rört mig ute på skolorna.
Men man blir trött av att hänga i dina hasor. En halvtimme med rektorn, en halvtimme i klassrummen, 45 minuter med mig… Vilket otroligt inrutat liv du lever. Trivs du med det?
– Lite blandat. Det är nästan alltid så att när ett samtal börjar komma igång, måste jag dra vidare. Jag känner ofta att “Nu lär jag mig något nytt”, eller “Vilken spännande människa”, men så måste jag bryta upp. Det behöver dock inte nödvändigtvis vara för alltid. Jag tar med mig det som har sagts, och det går ju att träffa människor igen. För mig är det viktigt att resa mycket, och att ta intryck från olika människor. Skulle jag sitta på mitt rum på riksdagshuset och ha tvärsäkra svar på allting, skulle jag inte vara någon bra politiker. Det finns de som gör så. Men det passar inte mig.
Anna Kinberg Batra fick politiken med modersmjölken, både mamman och morfarn var aktiva folkpartister. Anna Kinberg Batras blida tonårsuppror bestod i att rata folkpartiet, och istället gå med i Moderata ungdomsförbundet. Där blev hon så småningom ordförande i Stockholm och kom att tillhöra den liberala falangen. Som ungmoderat jobbade hon för fri invandring, och senare, i riksdagen, gick hon emot partilinjen och röstade ja till homoadoptioner.
Är ingen intrigmakerska
I moderatkretsar beskrivs Anna Kinberg Batra som ambitiös, noggrann med detaljer, och hon respekteras för sin arbetskapacitet och för sin integritet. Hon har också kritiserats för att vara sval, osynlig och stel. Hon anses inte vara någon intrigmakerska, däremot kallas hon problemlösare, och hon får credd för hur hon hanterar riksdagsgruppen. Hon är en ansvarstagande storasyster-typ som får saker att hända, sammanfattar en moderatpolitiker (Och ja, Anna Kinberg Batra är storasyster). Ett personlighetsdrag som antagligen formades under barndomen. Hemma dög det inte att sitta vid köksbordet och klaga. Den som ville eller tyckte något fick själv lov att fixa det. Således satt Anna Kinberg Batra i elev-
rådet, samlade in namnunderskrifter mot plågsamma djurförsök och hade en plats i ridklubbens ungdomssektion.
– Jag hade en trygg barndom, och jag är trygg i min familj. Det präglade mig att jag bodde utomlands, i Holland, som barn. Det gjorde vår familj tajtare. Jag är glad för min bakgrund. I en sån här roll är det viktigt att vara en trygg person.
Anna Kinberg Batras make, David Batra, är en av Sveriges mest populära komiker. I sitt sommarprogram 2008, fokuserar han på parets problem att få barn:
“Vi följde gökschemat slaviskt. Men inget hände.”
“Vi satt på söndagskvällarna och bok-ade in kärlekslivet i kalendrarna.”
Det är ett sommarprat om spermier, ägg, läkarbesök, inseminationer, provrörsbefruktning, blodproppar, och, slutligen, den rörande berättelsen om då dottern föds.
– Vi pratade om hans manus i förväg. Det berörde ju fler än en i familjen, om man säger så. Jag var ju också en offentlig person. Men jag tyckte att det var bra att han berättade om våra svårigheter att få barn.
Här är Anna Kinberg Batra överens med Hillary Clinton: “Hade jag vetat hur svårt det är att få barn, hade jag börjat mycket tidigare.”
– Det som ska vara det naturligaste i livet, funkade inte. Problemet gick heller inte att lösa med någon projektplan. Det var livet självt som bara: “Nä”. Jag hann tänka både en och två gånger att jag kanske inte skulle få vara med om att få barn. Att det till slut ordnade sig var väldigt stort.
2006 ett vägskäl
År 2006 är därför ett vägskäl. Det präglas av två avgörande händelser som kommer att spela stor roll för Anna Kinberg Batras framtida liv. Ett – makarna Batra får sitt efterlängtade barn. Två – moderaterna vinner valet.
– På sätt och vis var det först när jag fick barn som jag blev vuxen. Att få barn är så omvälvande, hela livet sätts på prov. I mitt fall hade det ju dessutom tagit lång tid innan barnet kom. Slutligen kom hon, efter visst besvär, och precis då går vi och vinner valet.
– Känslan var att det är “nu det händer”. Det här var min chans att få en plattform, att få vara med och påverka på riktigt. Jag var tvungen att bestämma mig – skulle jag gå in i politiken igen?
Tajmingen kunde inte vara sämre. Hon hade sett fram emot en föräldraledighet med sin nyfödda, efterlängtade bebis. Anna Kinberg Batra beslutar sig dock för att vara föräldraledig i ett halvår, sen återvänder hon till riksdagen.
– Jag har alltså kombinerat de två
världarna, vilket har varit jättejobbigt, precis som det är för många andra föräldrar som jobbar heltid och har småbarn. Men jag bestämde mig för att det var vad jag ville. Jag visste att jag hade fattat rätt beslut, och då var det lätt att hitta orken. Det praktiska fick helt enkelt lösa sig.
Debatt om håret
Under fotograferingen ber Anna Kinberg Batra att vi ska säga till om hennes hår är alltför ostyrigt. Hon har lärt sig efter sin medverkan i SVT:s Agenda för ett tag sedan. Debatten efteråt kom mest att handla om Anna Kinberg Batras virvlar och hårtestar.
– Jag fick flera arga mejl från människor som skulle kommentera mitt hår. Jag kan leva med mina virvlar, men det kunde uppenbarligen inte andra. I det fallet stod alltså min hårtest i vägen för budskapet.
Hon suckar och konstaterar att det är skillnad på hur kvinnor och män behandlas i offentligheten.
– Det borde det inte vara. Men det är det, i allra högsta grad. Fredrik Reinfeldt fick ju inga kommentarer om sin frisyr.
Hon har dock börjat vänja sig vid uppmärksamheten. Tidigare undrade Anna Kinberg Batra vad alla tittade på när hon steg in i ett rum. Den spontana reaktionen var att själv vända sig om och kolla vad det var som väckte sådan uppståndelse. Tills hon kom på att det faktiskt var henne de tittade på.
– Det är speciellt att vara så granskad och att synas så mycket offentligt. Men det är en del av ett jobb som jag aldrig har ångrat att jag tackade ja till. Syns jag, och syns det jag gör, kan jag få genomslag och vinna förtroende.
En vanlig kommentar om dig är att du är rolig. Är du det?
– Jag får lika ofta höra att jag är kon-trollerad. Kontrollerad låter förstås tråkigt, men jag vet inte om det är så tokigt. Jag ställer höga krav på min yrkesroll. Det har andra också rätt att göra. Och jag försöker leva upp till både mina egna och andras krav. Det här jobbet är inte alltid så festligt. Det är ganska sällan festligt faktiskt.
– Om jag har en debatt med statsministern, eller om det har inträffat en kata-
strof, då tycker jag inte att jag ska flamsa i tv. Jag har ansvaret att leda ett parti, jag har ambitionen att leda ett land, jag tar det här på största allvar – utrymmet att skoja till det är rätt begränsat. Männi-skor får gärna tycka att jag är strikt. De får gärna reagera på att jag bär dräkt. Jag tycker att det hör till rollen. Det betyder inte att jag inte kan spänna av i ett privat sammanhang. Om man aldrig kan slappna av, så går man ju sönder. Jag tar alltså min roll på stort allvar, men jag tar inte mig själv på något större allvar.
Du har varit partiledare i ett och ett halvt år. Hur ser du tillbaka på tiden som varit?
– Jag tycker att det blir roligare för varje dag. Varför det? Jo, för att vi har kommit igång. Det var ju rätt deppigt att förlora regeringsmakten. Det är en stor omställning att gå från regering till opposition. Vi har bytt ledning, vissa har blivit av med jobbet, vi har fått sämre resurser. Processen skulle ha kunnat vara bara trist, men så är det inte. Jag har hela tiden sett det som en möjlighet att röra oss framåt. Men det har varit ett tungt förändringsarbete, som har tagit sin tid. Jag har lärt mig mycket om mig själv, och om min ledarroll. Det tog ett tag att bli trygg i den här rollen. Tunga roller har jag haft i säkert tio år, men att vara ytterst ansvarig är något helt annat. Även om jag var väl rustad och förberedd, så tog det ett tag att vänja sig – framför allt vid all uppmärksamhet.
Rykte om fjäderboa
Att hon är, och sen barnsben har varit, en planerande karriärpolitiker tror Anna Kinberg Batra är den vanligaste missuppfattningen om henne själv.
– Ibland ångrar jag att jag berättade vilket år jag gick med i Moderata ungdomsförbundet. För att det kan ge bilden av att jag har följt någon plan sedan dess. Men det har jag då rakt inte gjort.
Ett mindre viktigt påstående som har börjat leva sitt eget liv är det att Anna Kinberg Batra älskar att dansa, och att hon gärna drar på sig en fjäderboa när det är fest.
– Fjäderboan ja. Jag vet inte om jag någonsin har haft en fjäderboa runt halsen. Ibland undrar jag vad saker kommer ifrån? Men det är sant att jag gillar schlager.
