Finns det något somrigare än Ernst? Mysmästaren Ernst Kirchsteigers poetiskt skimrande renoveringsshower i tv är numera ett lika säkert sommartecken som allsång, mjukglass och uppehållsväder.
Den här säsongen är det Kristinehamn som får äran att se sitt kommunvapen flimra förbi några sekunder i varje avsnitt av Sommar med Ernst, eftersom Ernst förälskat sig i en gammal herrgårds-
flygel i området och kommunen anslagit 1,3
miljoner kronor till produktionen för att – ni gissade det – “sätta kommunen på kartan”.
Inspelningarna visar sig pågå för fullt när vi traskar grusvägen fram mot den
romantiskt rosarappade flygelbyggnaden. Hantverkare målar, krattar och fixar, folk från TV 4 centralt samt Kristinehamns kommun är på plats för att styra upp och representera under denna pressdag där Icakurirens team får trängas med ett gäng lokalreportrar och fotografer som också står i kö för intervjuer. En assistent i röda gummistövlar övervakar ett magnifikt fikabord med hemlagade pajer, hallonsaft och kaffebröd. Ernst är en hel operation.
Så kommer han då, precis som vi är vana att se honom. En brunbränd, leende, tvåmeters (198 cm) barfotaman, med uppknäppt jeansskjorta och ett praktiskt men smakfullt förkläde av brun canvas. Bland det första han gör är att lyckligt slå ut med armen över den sagolika miljön och leverera en av sina berömda, lättciterade men kanske lite flummiga “ernstismer”:
– Fattar ni att man blir förälskad!? Jag tillåter mig att bli kär en gång om året, och min fru har ingenting emot det!
Har haft svåra perioder
Vem är Ernst Kirschsteiger, egentligen? I sin bok Lyckan i det lilla ger han en intressant relief åt den gängse, trivsamt harmoniska bilden av sig själv. Det är länge sedan nu, men under en period plågades Ernst Kirchsteiger av pressad ekonomi, långpendling och sömnbrist. Han brukade komma hem två, halvtre på nätterna från jobbet på en restaurang, där han en dag konfronterades av en kollega som anklagade honom för att vara oinspirerad och sprida olust omkring sig. Det blev en tankeställare. Två månader senare hade han slutat.
Måste det vara så förbaskat mysigt hela tiden?
– Absolut inte. Men jag tycker att vi i många stycken slarvar lite för mycket med vår vardag, låter den bli något trist som vi inte rår över. Fast vi egentligen rår jättemycket över den. Trivsamt och mysigt, det kan vara något så enkelt som att hämta en tulpanbukett till den man älskar, tända några ljus – plötsligt blir
vardagen så mycket större än att bara äta blodpudding ihop. Det handlar om smartness, intelligens. Så det inte blir för enahanda – enahanda är vardagens största fiende.
Under husesynen i den tills nyligen nedgångna herrgårdsflygeln avslöjar Ernst Kirschsteiger något av sina litterära intressen, och berättar om den idag ganska bortglömda författaren Karen Blixen som kraftigt inspirerat honom till årets projekt. Den färgstarka Karen Blixen som hade en farm i Afrika, rökte cigarill, gärna tog sig en grogg eller två, läste Strindberg och hade åsikter om det – en kvinna helt i Ernst Kirchsteigers smak.
– De här starka kvinnorna som tog ut svängarna tidigt på 1900-talet intresserar mig. Karen Blixen, Ellen Key, hela det där gänget, ousch, vilka tanter! Som utmanade etablissemanget och levde ett liv som nog inte så många andra vågade på den tiden. Som inredare behöver jag ha utmaningar och tänka utanför mig själv, och hakar gärna upp projekten på någon person jag inte känner. Men jag tror mig förstå hur Karen Blixen tänkte. Ja, jag måste bli förälskad! Jag skriver ju manus och driver de här projekten själv. Utan
energi och kärlek funkar det inte.
Alla älskar Ernst
Det är svårt att tänka sig en mer avslappnad intervjuperson än Ernst Kirchsteiger, trots den intensiva aktivitet som pågår runt omkring. Utan knot lägger han sig i en obekväm skottkärra för att bli fotograferad, strör beröm och glada tillrop, till allmän glädje och förtjusning. Alla, verkar det som, älskar Ernst – faktum är att hans tittarsiffror ökar år från år, trots den allmänna nedgången för så kallad linjär-tv. Ute på stan händer det ofta att inte minst killar i övre tonåren stoppar honom och ber om en kram.
– Jag står för kontinuitet, tror jag. I tv-tablån har jag funnits i 16–17 år nu, många unga har vuxit upp med mig. Jag verkar glad och nöjd med livet, skrattar högt åt det som är kul och kan visa mig ledsen ibland. Det finns något i kontinuiteten som gör att folk känner att yes, han är fortfarande där, vad skönt. Kontinuitet i den här branschen är ju ganska sällsynt.
– Om jag vill göra mig själv lite glad, kan jag tänka att gensvaret också hänger ihop med att jag gör mina program med lust och fägring, går in för det till 100 procent. Och med någon slags ärlighet. Det finns ingen dold agenda.
Fast ibland blir kändisskapet bara för mycket.
– Folk tror att de känner mig. Det kan gå lite för långt: “min mamma är sjuk i cancer, skulle inte du kunna ge henne en hälsning?” (låtsas sträcka fram en telefon).
Men herr Kirchsteiger har också ett Garbosyndrom, lever långa perioder då han bara stänger dörren.
– Det har nästan blivit ett villkor, för att kunna hålla mig fräsch och glad. När du tänker efter, du ser mig inte speciellt ofta på fester och bjudningar eller som gäst i några tävlingsprogram. Jag gör mina egna program, sedan är jag ganska borta.
Du har inte alltid varit betraktad som helskön. I början av din tv-karriär var du i vissa kretsar närmast hatad?
– Hatad, nej det är ett för starkt ord. Kontroversiell, snarare.
– Jag tror att jag var lite tidig. Tänk dig på den tiden, en två meter lång man med grävlingsfrisyr som pratar lyriskt om tussilago. Det blev lite för mycket. Sverige var inte riktigt berett på det. Och sedan också, att jag var lite för händig. Sydde raksöm. Det stack i ögonen. Du vet, bara för 20 år sedan var det många män som inte ville erkänna att de lagade all mat hemma, för det verkade så konstigt. Det där är helt borta idag. De som idag tycker att jag är en skön snubbe och hör av sig, är i stor utsträckning män. Man har ju velat få det till att män hatar och kvinnor älskar Ernst. Det är en alldeles för enkel sanning idag.
Ernst Kirchsteiger växte upp i Degerfors, inte särskilt långt från Gustavsviks herrgård där vi nu befinner oss. Föräldrarna var invandrare från Österrike (pappan, som också hette Ernst) respektive Polen (mamma Edeltraud). De kom till Sverige 1955 för att jobba i den då expanderande järnindustrin. I början bodde de sex personer i ett rum och kök i en av arbetarbostäderna uppe på berget. Den unge Ernst var med i Kyrkans ungdom, spelade schack och pingis. En drömmare. Inte typen som var ute och festade, buskörde på moppen och raggade brudar.
Konst istället för järnverket
Ernst ville inte jobba på järnverket. Han skulle bli konstnär, scenograf eller barnboksillustratör. Satt hemma och pysslade med sina teckningar, var inspirerad av John Bauer och bra på att måla av mossa och skimret i tunna grässtrån. En orolig granne, som bakom sin gardin sett den udda pojken i verksamhet alldeles för sig själv, hörde av sig till mamman: “Er yngste grabb, är han riktigt som han ska i huvudet?” “Låt en hållas”, svarade den kloka fru Kirchsteiger.
Ernsts mamma, ja. Ytterligare en färgstark kvinna, som verkligen stack ut i den ganska konforma bruksmiljön. Vilket gjorde Ernst stolt och nervös på samma gång.
– Jag kunde skämmas lite för mamma, för jag tyckte att hon tog sådan plats. På den tiden ville man ju för det första att ens föräldrar skulle prata ren svenska och inte bryta så mycket. Mamma, hon var som från en annan värld, gjorde sina entréer livlig och glittrande glad, med clips-örhängen och – hon utstrålade så himla mycket! Var extremt duktig på tango. Dansade sådär snyggt och slängigt med benet. Jag kunde tänka: Ta det lugnt!
– Men jag var stolt över min mamma också, naturligtvis. Hon var en riktig pudding, du vet, getingmidja och hög hals. Det var nog en och annan rektor som vred lite på nacken när hon kom klivande till föräldramötena i klänning och högklackat som en annan Sophia Loren. En otroligt livsbejakande kvinna. Pappa var också en skön människa och nu när jag inte har dem i livet längre saknar jag dem väldigt mycket. Hade gärna pratat med dem mer. Så där är det alltid. Har du dina föräldrar kvar: var god sätt dig ner, prata med dem! Släpp dem inte.
Vill inspirera till handling
Vi har slagit oss ner på en grönmålad bänk i den omsorgsfullt utformade uteplatsen vid herrgårdsflygeln, med prunk-ande pelargoner i stora krukor och vackra kuddarrangemang (“Man måste se kuddarna som en orkester”, lyder en känd ernstism). En plats för njutning, vila, harmoni. Värden som gång på gång lyfts fram av Ernst Kirchsteiger.
Känner du någon gång att du själv ger upphov till stress och inredningshets?
– Nej det tror jag inte. Det där hjulet snurrar så bra ändå, utan mig. Sedan finns det en del som frågar sig: ska man verkligen ägna sig åt inredning när en hel värld behöver hjälp? Ja, jag tycker det. För om du ska ut och hjälpa världen, tror jag det är väldigt bra om du har en plats där du känner: där står mina böcker, i den lådan har jag kallingarna, där har jag mina tekoppar. För att få kraft att gå ut. Är det rörigt hemma, då vete sjutton om man klarar av det där. Leva i kappsäck samtidigt som man ska ut och rädda världen. Jag tror det är jättesvårt.
Har du någon uppfattning om hur många som verkligen bygger dina grejor, en lampa av grenar till exempel?
– Det är ganska många. Jag får en hel del bilder, ofta från folk som byggt grej-orna mycket smartare än jag. Yes, tänker jag då. Det är precis där jag vill hamna. Jag ser mig som en inspiratör. Det viktiga är att man gör något, inte bara blir sittandes. Alla människor har en kreativ förmåga. Om du mekar med bilen eller gör en sockerkaka spelar inte så stor roll. Men gör något.
Till sist – kan man lita på att dina tv-byggen är på riktigt? För några år sedan uppstod viss uppståndelse sedan krögaren Carl Jan Granqvist upptäckt att ditt team inte dragit ledningar till en kran ni installerat?
– Anledningen till att den där kranen hos Carl Jan inte blev inkopplad, var att han hade andra planer för den där byggnaden. Han skulle införliva den i sin restaurang, det skulle bli badrum där det var sovrum och så vidare. Så vi kände att det inte var någon större idé att installera den där kranen, eftersom den ändå inte skulle användas. Men här kan man lita på att det är på riktigt, till hundra procent. Nej, inget fuskbygge!
