Barack Obama bad om att få träffa Siavosh Derakhti

Samtalet kom helt oväntat. Entreprenören Siavosh Derakhti var 22 år och redo att ta helg när telefonen ringde en av de sista augustidagarna 2013. I luren fanns en tjänsteman från svenska UD som undrade om han kunde komma till Stockholm för Barack Obama hade särskilt bett att få träffa honom. 

Siavosh Derakhti tvekade inte. Fem dagar senare stod han i bästa kostymen och skojade med USA:s 44:e president i Stora synagogan i Stockholm, där Obama var på besök för att hedra Raoul Wallenberg. 

– Det var jäkligt häftigt. Vi pratade om livet, Malmö och Sverige och så tyckte han att jag var snygg. I Sverige är alla politiker så stela och allvarliga, men han skojar till det. Obama är definitivt den häftigaste politiker jag träffat, säger han.

Att Barak Obama ville träffa just Siavosh Derakhti berodde på att han tidigare samma år fått ta emot det första Raoul Wallenbergpriset för sitt arbete med den egna organisationen Unga mot antisemitism & främlingsfientlighet, UMAF. Genom sitt engagemang hade han, för att låna prismotiveringens ord, visat att han “… är en förebild för andra i sitt engagemang och visar att en enda människas beslutsamhet att inte acceptera växande intolerans kan få betydelse.”

Idag reser Siavosh Derakhti över hela landet och föreläser om hur unga kan motverka alla typer av främlingsfientlighet. Men att som ung muslim arbeta aktivt mot antisemitism får inte bara positiv uppmärksamhet, det innebär också stora risker. Hemma i Malmö lever han under hot.

– Det är klart att jag blir rädd att något ska hända min familj, men jag låter det inte hindra mig. Egentligen visar det ju bara att jag har rätt, samhället behöver mindre bråk och mer kramar. Det är därför mitt motto är “Vägra hata, klaga mindre, älska mer”.

Strulig i skolan

Siavosh Derakhti är uppväxt i Malmö. 

– Jag är ju muslim och mina två bästa barndomsvänner var en rom och en jude. Vi hamnade alltid i slagsmål och jag fattade aldrig varför. Så när jag var i 15-årsåldern frågade jag min judiske vän “Varför slåss vi?” Han bara tittade på mig och svarade “Det är bara för att jag är jude och får ta på mig skulden för saker som händer på andra sidan världen”. “Aha”, tänkte jag. “Judar är som muslimer.”

Där lades grunden till Siavosh Derakhtis framtida engagemang, men han hade fortfarande några tuffa år framför sig. Han struntade i skolan, hamnade ofta i bråk och hade tappat framtidstron.

– Min mamma är ekonom och min pappa är mikrobiolog, men de fick inga jobb i Sverige. Min pappa ville att jag skulle bli läkare eller advokat, men jag såg mina högutbildade föräldrar gå arbetslösa och tänkte “Varför ska jag gå till skolan?” Jag trodde jag var tuff och cool och inte behövde plugga, så jag gick tyvärr ut nian med bara tre betyg.

Men trots det hade han något viktigt med sig från högstadiet, något som så småningom skulle förändra hans liv.

– Jag hade en lärare som satte sig ner och sa: “Nu får du lugna ner dig, du kan ju”. Det var vändpunkten. Han var en fantastisk mentor och visade hur viktigt det är att ha en människa som tror på en.

Klassresa till Auschwitz 

Under hela gymnasiet hade Siavosh Derakhti fortsatt att diskutera med muslimska vänner som hade svårt att förstå hur han kunde vara vän med en jude. När det var dags för det stora fördjupningsarbetet i trean hittade han ett mål för sitt engagemang. 

Han bestämde sig för att ordna en klassresa till Auschwitz, för att visa vad antisemitism kan leda till. Själv besökte han Dachau som 13-åring, en resa som satte djupa spår. Men hans lärare trodde inte på idén.

– Han bara skrattade och sa “Och hur har du tänkt att du ska betala för det, vi har inga pengar”. Men jag visste att jag hade kapacitet och jag tänkte inte ge mig. Det slutade med att jag fick ihop 80 000 kronor från Malmö stad, judiska församlingen och några andra, så vi kunde åka.

Med på resan fanns två personer som överlevt Auschwitz, som på plats berättade om sina upplevelser. Det blev ett starkt möte.

– Det var först då som många i min klass började förstå. Egentligen är det inte så svårt, vi är alla människor och måste ta hand om varandra.

Började föreläsa

Tillbaka i Malmö kände han att det fanns så mycket mer att göra och ur den övertygelsen föddes UMAF. Han började berätta sin historia, först på skolor runt om i Malmö och så småningom över hela landet. Hans huvudbudskap är att det går att motverka utanförskap, antisemitism, islamofobi, antiziganism och främlingsfientlighet genom att stå enade, oavsett religion, etnicitet, kön och sexuell läggning. 

– Vi vill få unga att förstå konsekvenserna av främlingsfientlighet. Att även om man själv känner sig utanför, så blir det bara värre om alla skyller på varandra.

Framför allt i Malmö har han mött många unga som har tappat tron på samhället, precis som han själv för några år sedan. För att motverka det utbildar UMAF ungdomsambassadörer som visar att unga med olika förutsättningar kan arbeta tillsammans och bli vänner, bara de pratar med varandra.

– När vi skapar grupperna blandar vi medvetet åldrar, personligheter, bostadsområden och bakgrunder. Det är när det är olika människor som det händer saker, då bryts isen och vi blir alla en familj.

Som avslutning på utbildningen gör alla grupper ett besök i Auschwitz tillsammans med överlevare. I maj reste för första gången ungdomar från Stockholm och Malmö gemensamt till Polen.

– Jag har varit där en gång om året sedan jag var 19 år och varje besök har betytt oerhört mycket. Vi har även besökt Srebrenica och det har varit precis lika tufft och precis lika viktigt. Det är på de här resorna det händer, det är då vi får ungdomarna att verkligen förstå vad vi pratar om. 

Ungdomsambassadörerna fortsätter sedan att träffa andra unga och prata om vikten av att finnas där för varandra och vara en motpol mot främlingsfientlighet och rasism.

– Det min historia visar är hur viktigt det är att ha förebilder. Man behöver inte vara Nelson Mandela, men alla kan vara goda förebilder i samhället. Idag är det många av ungdomarna jag träffar som säger “Jag ska bli som du”. “Nej”, säger jag. “Ni ska inte bli som jag, ni ska bli som er själva.”

När vi träffas har det gått nästan tre år sedan Barack Obamas statsbesök och vi befinner oss över 800 mil söderut, i Malawis huvudstad Lilongwe. Siavosh Derakh-
ti är märkbart tagen efter ett besök på en grundskola på landsbygden någon mil utanför staden. 

Skolan visade sig vara för liten för att rymma alla barn, så de äldsta hade lektioner under några träd på skolgården medan de yngre undervisades i klassrum av betong utan bänkar eller någon annan typ av inredning.

– Vi hälsade på i en tvåa med 160 elever på en lärare. Jag bröt ihop av att se alla barnen i sina trasiga kläder som satt på betonggolvet och inte hade någonting, men ändå var så lyckliga för att få gå i skolan.

I de yngre klasserna går ungefär 480 elever per årskurs, men bara 38 elever i årskurs åtta, den sista årskursen i grundskolan. Skillnaden visar hur många elever som tvingas sluta i förtid på grund av att de gifts bort, måste försörja sig själva eller inte lär sig så mycket att de kan motivera för sina föräldrar att få fortsätta. 

Sex av tio barn som går kvar i årskurs sex kan inte läsa ordentligt, en konsekvens av de stora klasserna utan individuell handledning och bristen på läroböcker. 

– Alla borde få göra ett sådant här besök, då skulle man förstå hur vansinnigt rika vi är i Sverige. Jag skäms över hur jag uppförde mig i skolan. Jag önskar jag kunde gå tillbaka och berätta för mig själv om de här barnen, då skulle jag ha skärpt mig. “Tänk på barnen i Afrika”, sade alltid min pappa. Nu vet jag vad han menade.

Raol Wallenberg förebild

Siavosh Derakhti är i Malawi med biståndsorganisationen Individuell Människohjälp, IM. Som vinnare av 2015 års IM-pris ingick resan i vinsten och han är med för att lära sig mer om barn och kvinnors villkor i ett av världens fattigaste länder.

– IM-priset betyder väldigt mycket för mig och det var fantastiskt att få se hur människor har det i den här delen av världen. Jag hade räknat med att det skulle vara tufft, men jag visste inte att det skulle bli så tufft.

Han är fokuserad men trött efter tre veckor på resande fot i tre världsdelar, med Afrika som sista stopp. Resan började för hans del i Östeuropa, där han bland annat följt i Raoul Wallenbergs fotspår. Den svenske diplomaten är en personlig förebild, som han länge velat lära sig mer om.

– Raoul Wallenberg var en person som gjorde allt för andra, även när ingen annan gjorde något. Så modig vill jag också vara. Nu fick jag besöka hans kontor i
Budapest och se var han gömde männi-skor. Det var starkt.

Nästa stopp blev Israel där han passade på att besöka De rättfärdigas trädgård i Jerusalem, där Wallenbergs minnesträd är planterat. 

Utvald av tidningen Forbes

Den egentliga anledningen till resan var dock en annan. I januari utsågs Siavosh Derakhti av det amerikanska magasinet Forbes till en av årets 30 mest inflytelse-rika europeiska inspiratörer under 30 år. Listan offentliggjordes i januari och i början av april hölls en stor konferens i Jerusalem för de totalt 600 nominerade. Av dem fick 45 personer även resa runt och besöka olika städer och projekt.

– Jag var en av de utvalda och det var otroligt givande, det var en lyx att få vara med. Vi träffade både israeler och palestinier och fick lära oss mer om Israels historia nu och då. Det är stor skillnad att titta på tv och att vara där. I Jerusalem går det att känna konflikten, att se och lukta på den. Men i Tel Aviv är det helt annorlunda, där bryr man sig inte alls lika mycket om ifall någon är jude, muslim eller kristen.

De tre veckorna på resande fot har förvisso varit mer hektiska än vanligt, men för Siavosh Derakhti är det inte ovanligt med ett intensivt schema eller många resdagar. Huvuddelen av hans arbete består av föreläsningar för barn och unga, men han besöker också företag och myndigheter. I mars hade han dock lite mer ovanliga åhörare, då han föreläste för den tyska förbundskanslern Angela Merkel och det tyska parlamentet, med gästande parlamentariker från hela världen på plats.

– Jag var där för att prata om mitt arbete och när jag var klar fick jag stående ovationer, det kändes väldigt mäktigt.

Om ambitionerna för framtiden säger han:

– Min dröm är att bli statsminister. Inte för att jag vill ha makt, utan för att få inflytande i samhället så att jag kan göra skillnad.

Av: Anna Rikner