Hej Fredrik, du har skrivit en bok om svenska svindlare, fuskare och förvillare genom tiderna, varför?

– Jag tycker att ämnet är spännande, på flera olika plan. Det är färgstarkt och inbegriper intressanta människoöden. Det finns så enormt varierande orsaker till att människor fuskat, ljugit och fört varandra bakom ljuset. Så många stora och små kata-strofer som uppstått som följd.

– Ibland har det handlat om systematisk, illasinnad kriminalitet som utgått från girighet och maktlystnad. Samtidigt finns exempel på hur i allt väsentligt oförvitliga medborgare byggt upp enorma missförstånd i de renaste avsikter eller god tro. Ibland har det inte gått att hitta några förklaringar alls, egentligen, till varför folk ljugit och fuskat som de gjort. I Växjötrakten fanns på 1980-talet en populär och mycket begåvad predikant, John Tejpar. Varför måste han ljuga om att klockan han bar runt handleden var en gåva från Frank Sinatra och flygeln hemma i villan en present från Ingvar Oldsberg? Inte ens hans egen familj förstod sig på honom.

Så det handlar inte bara om kända fall?

– Många av historierna var okända för mig när jag började jobba med boken, eller så hade jag helt eller delvis glömt bort dem. Jag har gått på magkänsla, plockat med sådant som känts intressant. Man kan tycka att Sverige är rätt händelsefattigt, men börjar man borra i ämnet är det nästan ingen hejd på märkligheterna.
En lysande revycharmör som tonsätter Nils Ferlins omtyckta dikter men systematiskt smiter från sina överdådiga restaurangnotor, en björkvedskur mot cancer, solochvåraren som går i smoking till vardags och förlovar sig 82 gånger… Det har funnits massor att rota i.

Till sist, hur ofta hemfaller du själv till förvillelser och fusk?

– Jag tror inte samhället skulle fungera om man i alla lägen vore helt ärlig. Som alla andra skyler jag ibland över jobbiga realiteter med vita lögner, för att folk inte ska bli sårade eller förbannade. Sanningen kan vara så bister. Fuskar gör jag kanske vid ombyggnationer i hemmet, för att det ska gå ihop och inte ta för lång tid. Såvitt jag vet har jag dock aldrig trasslat till det så intressant eller spektakulärt att jag skulle kunna platsa i min egen bok. Tyvärr, får man väl delvis lov att säga. 

 Nästa sida: Fyra svindlande historier från boken

Fyra svindlande historier

 1. Röstningsroboten

Rykten om röstfusk och oetiska metoder som medel för framgång i de svenska uttagningarna till Melodifestivalen har florerat i åratal. I februari 2014 avslöjade Sveriges Radio den dittills mest avancerade manipulationen. En man i Västsverige hade byggt en röstningsrobot som automatiskt bombarderade schlagertävlingen med röster.

“Med en enkel dator är det rimligt att kanske få iväg ett par hundra samtal i minuten”, sade mannen som filmat när rösterna gick iväg. På filmsekvenserna syntes och hördes hur datorns telefonväxelprogram skickade ut flera hundra samtal åt gången, totalt 2 500 röster på ett enskilt bidrag. Mannen sade sig ha fått betalt från personer bakom tävlingsbidraget, och hävdade att fler nog använt sig av samma metod:

“Som jag har hört sitter det callcenters och ringer åt kända skivbolagsdirektörer. Det är klart, det är ett viktigt sätt att promota sin musik, och vad är då bättre än att få många röster?”

Skivbolagsdirektören Bert Karlsson bekräftade att fusk förekommit och att han en gång fått ett erbjudande om att köpa röster för 300 000 kronor. Skandalen fick SVT att sätta sig i krismöte på krismöte, reglerna gjordes om – ingenting hade dittills uttryckligen förbjudit kommersiell automatröstning – medan Svenska Spel och andra spelbolag drog sig ur vadslagningen. Vem som köpt och fått automatrösterna avslöjades aldrig.

 

2. Mats Hulths kallsupar

Bland Sveriges misslyckade kampanjer för att ro hem ett arrangörskap för olympiska spelen, intar satsningen på ett sommar-OS i Stockholm 2004 en särställning. Dels på grund av kostnaderna, motståndet från lokalbefolkningen och att den så kallade OS-bombaren Mats Hinze utsatte Stadion för ett attentat. Dels på grund av komiken som uppstod när stadens finansborgarråd Mats Hulth (S) försökte intala världen att vattnet i Stockholms ström är friskt, gott och hälso-
samt att dricka.

Som ett led i marknadsföringen av Stockholm som det rena och miljövänliga OS-alternativet, klämde Mats Hulth i sig ett tjugotal glas direkt från Riddarfjärden under kampanjåret 1997 och bjöd även gästande OS-delegater att dricka. Men drickandet fick ett snöpligt slut då miljöförvaltningen till följd av tester dömde ut vattnet som otjänligt för männi-
skor.

Testerna visade att Riddarfjärdsvattnet innehöll fekala streptokocker (från avföring), e-kolibakterier (som kan leda till matförgiftning) och ett högt antal koliforma bakterier (från människans tarm). 

“Man kan bli väldigt sjuk av det här vattnet. Mats Hulths agerande är inte riktigt seriöst. Detta är dålig reklam för Stockholm”, sade en tjänsteman på miljöförvaltningen.

Uppgifterna om att Stockholm bjudit OS-pamparna på otjänligt dricksvatten publicerades genast på OS-konkurrenten Roms hemsida, medan en sammanbiten Mats Hulth gick till motattack. Han dömde ut miljötjänstemännens upprördhet som “en storm i ett vattenglas”. Uppgift-er om att en hel OS-delegation insjuknat förnekades bestämt.

 

3. Biskopen och skrivmaskinerna

En kund stiger in i en butik för kontorsutrustning på Vattugatan i Stockholm. Allvarsam, begynnande flint, tjocka glasögon. Någon sorts ämbetsman, kanske, eller akademiker. Eller en präst. Faktum var att Dick Helander, som bad att få köpa den billigaste skrivmaskin som fanns i lager, var just det sistnämnda.

Men varför i all världen bröt denne kyrkans man mot åttonde budet genom att köpa maskinen under det påhittade namnet “David Magnusson”?

Förklaringen var att Dick Helander så väldigt, väldigt gärna ville bli biskop för Strängnäs stift, att han under elva dagar 1952 spritt cirka 500 anonyma brev bland stiftets röstberättigade. De egna förtjänsterna lyftes fram medan konkurrenterna svartmålades.

För att sopa undan spåren av brevkampanjen började Helander flytta, förstöra och byta ut de skrivmaskiner han haft tillgång till. Affären med de anonyma breven hade då redan uppmärksammats stort av pressen. Polisen kopplades in. Helander blev verkligen utsedd till biskop, men snart också formellt misstänkt för att ha författat de ärekränkande breven på maskinerna han försökt skaffa undan. 

Bevis och indicier var starka. Nedslagen och bokstavstypernas utseende stämde. Dessutom fanns språkanalys-er och tumavtryck. Efter en serie rätte-
gångar dömdes Helander slutligen för ärekränkning 1964.  Själv nekade han hela tiden. Vem som helst hade väl kunnat ta sig in i arbetsrum och bibliotek för att skriva de där breven? Somliga tyckte att affären fick alldeles för stora proportioner.

Långt efter Dick Helanders död – han omkom i en bilolycka 1978 – framkom nya uppgifter. Med hjälp av en DNA-analys visade docent Marie Allen och advokat Anders Frigell 2003 att det inte var Helander som slickade igen breven. Om dåtidens domstolar haft tillgång till DNA-analysen skulle Helander troligen ha frikänts. Helander blev måhända inte oskyldigt dömd men felaktigt dömd, var slutsatsen.

 

4. Motala-greven

En mindre känd men mycket aktiv solochvårare var finlandsfödde Pertti Ylermi Lindgren (1936–2015). Från 1950-talet och framåt använde han sig av mängder av falska titlar och identiteter, som bank-direktören Benjamin Torr och läkaren Gunnar af Heidenstam. 

I Motala dök han upp som greve Oxenstierna och nästlade sig in bland stadens högdjur. “Motala-greven” lät sig bli bjuden på middag hos Rotary och tog in på stans bästa hotell. En portier som insåg att greven ämnade smita från hotellräkningen slog larm och sade till polisen att “en karl som går klädd i smoking till vardags är det något skumt med”. 

Under omkring tio år hade Lindgren förhållanden med trehundra kvinnor i Sverige och Finland, som lurades på sammanlagt fyra miljoner kronor. Han var förlovad åttiotvå gånger och blev som kulturellt fenomen stjärna i en finländsk film om honom själv, Greven (1971), visad i svensk tv 1972.

“Greve” Lindgren hade en skaplig röst – exempel går att hitta på Youtube – och uppträdde sedermera som sångare på restauranger och dansställen i både Sverige och Finland. Han kom att utbilda sig till undersköterska och arbetade på 1980-talet på en demensavdelning i Stockholm.