Från fönstret i vårt radhus kunde jag se över till skolan, och det jag såg fick det att knyta sig i min mage. Där satt hon, min dotter, ensam på skolgården. Huvudet nerböjt, inget av de andra barnen i närheten.
Mitt första skolbarn, yngst i hela klassen, född sent på året som hon är. Och tillsammans med en annan femåring den enda som kom från en annan förskola. Alla andra i klassen hade gått tillsammans sedan småbarnstiden och kände varandra väl.
Gissa om jag fick en kraftig lust att springa över till skolan, ta min dotter i famnen och trösta henne. Ropa till de andra barnen att de måste leka med min dotter. Skrika till hela skolan att hon måste få vara med, hon måste få bli en av er! Men så fungerar det ju inte. Man kan inte som förälder beordra fram vänner. Ändå är utanförskap bland det värsta vi kan tänka oss. Att ens barn inte skulle få höra till.
Vi människor har ett starkt behov av gemenskap. Att få utbyta
tankar och erfarenheter med andra är ett grundläggande behov.
Få känna att man är vald, att man kan ge någon annan någonting. Det ger mening med livet.
Men när det inte är så, när man av olika skäl hamnar utanför. Det händer inte bara på skolgården, utan bland oss vuxna också. Varje dag, och överallt. Vad gör man då?
Sverige är det land i världen som har flest ensamboende. Ändå pratar vi förvånansvärt lite om ensamhet. Istället skryter vi på Facebook om middagar, det läggs upp
statusar efter “tjejkvällen med bästa vännerna C och A”. Ett aktivt socialt liv ses som ett mått på framgång.
Ensamhet omges av tystnad och skamkänslor.
För min del har jag behov av ensamhet (liksom min dotter, som idag berättar att hon älskade att leka
ensam som barn). Men ibland väljer jag att inte säga om jag tänker vara ensam en helg, jag vill inte
riskera att andra ska lägga huvudet på sned och tänka att det nog är lite synd om mig.
Läs första delen av vår nya serie om ensamhet i det här numret av Icakuriren. Vi måste prata om ett av vår tids stora stigman. Och fundera över vad vi alla kan göra. Finns det någon i din omgivning som skulle bli glad över ett telefonsamtal eller en kopp kaffe?
