Ni vet det där att barn gör som man gör och inte som man säger. Jag har en del frågeställningar kring det när det kommer till mina barn. De gör inte alls som jag gör – de gör totalt tvärtemot.
Till exempel så kom ett av barnen utrusande från sitt rum och skrek: Vet ni när vi ska samlas på morgonen på konsertdagen?! Klockan sex! Jag måste ta femtåget!
Hon riktigt lyste av lycka och upprymdhet ty detta var något av det bästa hon hört talas om på länge. Att få gå upp klockan fyra på morgonen, packa konsertkläder, macka, mobil och sedan ge sig ut i beckmörkret för att ensam ta femtåget in till stan, kan livet bli bättre?
När jag frågade ett av mina yngre barn om hon ville gå på spökvandring på grannkommunens 4H-gård bland hästarna skrek hon: JAAAAA!
Tänk så härligt att få gå med ficklampa längs med en spökrunda i skogen som de äldre hästtjejerna snitslat ut och låta sig skrämmas. Det kittlar dödsskönt i kistan, eller hur?
Själv hade jag som barn hatat att gå på spökrunda på grund av att mörker var jätteläskigt, hästar var läskiga och livsfarliga (det hade man ju snappat upp) och stora tjejer var extremt läskiga men framförallt avskydde jag att åka hemifrån. Det var otryggt, man frös alltid, och tänk om det inte fanns en toa, eller det vanligaste, att det fanns en toa utan både sittring och papper, och tänk om man blev hungrig och det inte fanns något som jag kunde äta eller tyckte om (jag var extremt petig med maten). Dessutom blev jag som lång och smal alltid så yr och svarta prickar dansade framför mina ögon. Är man en sådan så trivs man bäst hemma.
Som barn avskydde jag det mesta: kalas, sova över, läger, konserter,
tokerier som “spökrundor” eller “pyjamasparty”, maskerad, äta hos andra, stora djur, andras storasyskon och föräldrar, släktingar som jag var rädd för, utflykter. Precis allt var läskigt. Att gå till skolan var läskigt varje dag. I tolv år. Det är inte särskilt konstigt att man undviker att plugga vidare på universitet då.
Jag är exakt likadan som vuxen, jag gillar inte spontana saker eller överraskningar. Minsta lilla steg jag tar ska vara planerat och noga övervägt annars mår jag oerhört dåligt och kan inte uppskatta det. Därför kan jag för mitt liv inte förstå hur jag lyckats producera avkomma som är så totalt olik mig. Hur gick det till? Pizza challenge? JAAA! Friidrottsläger? JAAA! Fångarna på fortet-läger för barn? JAAAA!
Mitt inflytande är lika med noll. Det vill säga, det finns hopp om framtiden för alla som likt mig är vettskrämda, negativa och ospontana. Det finns inget som säger att era barn kommer bli som ni.
