Det hjälper inte att kursledarna inleder första passet med att påminna oss alla om att tala långsamt och så tydligt vi bara kan. När vi uppmanas berätta vad som motiverar oss i våra jobb tar engagemanget och
diskussionslusten över. I mitt huvud grötar det ihop sig.
Jag är på kurs i Danmark, där förlaget som äger Icakuriren har sin hemvist. Vi är ett tjugotal människor, och bara några av oss är tillresta från Sverige, resten är danskar. Ofta uppfattar jag andemeningen i vad som sägs, men det kräver total koncentration, här går det inte att slölyssna.
Andra kursdagen märker jag att det händer något inuti mig. I en kaffe- -paus kommer jag på mig med att stå och sura. Så kommer min svenska kollega fram till mig och säger att hon känner sig irriterad. Aha, hon också!
Vi pratar om hur frustrerade vi blir när vi inte förstår. Men också om hur det känns att inte bli förstådd. Att inte riktigt lyckas bli en del av gemenskapen. Den där tomma blicken hos mottagaren, när man ser att det man försöker säga inte når ända fram.
Jag, som är van att ta platsi en grupp, som tycker om att prata med nya människor, plötsligt har jag blivit av med en del av min personlighet. Ett skämt jag försöker mig på landar platt, ligger där kraschlandat på den ljuddämpande filtmattan i kurslokalen. Det kanske inte är konstigt att jag känner mig frustrerad. Jag har helt enkelt inte möjlighet att vara mitt bästa jag.
Med mig hem från kursen får jag också en extra insikt. Så här, fast värre, måste det vara när man kommer ny till ett land. Bortanför det självklara, att man har lämnat hem, familj och vänner och i somliga fall också har traumatiska krigsminnen med sig i bagaget. När man inte har språket kan man inte fullt ut visa vem man är. Och därmed inte fullt ut bli sedd och mött som människa.
I det här numret av Icakuriren har vi träffat Bertil och Eva Karlsson, som öppnat sin famn för barn från Tjernobylområdet, där det är fattigt och mycket alkoholism. Varje år får barnen komma till ett läger i Broby och äta upp sig, leka, uppleva sommar – och kramar. Det är något alla mår bra av, oavsett språk.
