På Hellströms radio och tv kunde man sjunga en liten snutt för personalen när man letade någon musik man inte visste namnet på. “Jag är på jakt efter en tjusig bit jag hörde på radio, det var ett pianostycke, jag vet inte av vem”. Den kunniga personalen kunde då, om man hade tur och inte sjöng alltför oklart, se till att man lämnade butiken med en vinylskiva med precis det man var ute efter.
Så här när man ser tillbaka är det inte bara det faktum att vi köpte fysiska skivor som känns exotiskt. Det var ju det att skivaffären blev en mötesplats för musikintresserade. Precis som järnaffären var stället för bra att ha-saker till hem och verkstad, och fruktaffären var det ställe där jag köpte mitt livs första kiwi.
Runt hörnet där jag numera bor finns en cykelreparatör. Det var ett tag sedan jag såg butiksinnehavaren, och jag har varit orolig att han har givit upp. Min dotter sa förra året när hon lämnade in sin cykel för vårrustning att han hade pratat om sin hälsa. Tänk om det har hänt honom något? Eller om han beslutar sig för att gå i pension, slå igen, vem ska då ta hand om min cykel?
Tydligen har jag bekymrat mig mer än jag insåg, för i veckan när jag gick förbi och såg att han satt där inne, böjd över ett bakhjul, blev jag lika lycklig som om jag återsett en kär gammal vän. Åh, han är där! Jag gick genast in och frågade om han hade plats för min cykel också. Han skrockade, tittade på mängden cyklar som stod tätt tätt och väntade på sin tur, och sa att det ska nog gå. Hans händer, evigt svarta av olja från hanteringen av ett oräkneligt antal cykelkedjor, gjorde plats för min cykel. Och jag känner mig trygg, i vetskap om att den får bästa möjliga omvårdnad.
Hoppas Icakuriren ger dig en bra start på helgen!
