Rätt länge tyckte man att en viss sorts ofarlig fanatism var lite småkul – folk som verkligen tog allting Ett Steg Lite För Långt. Som han som målade sitt hus helt blått och vitt efter det att Blåvitt slagit Hamburg i UEFA-cupfinalen 1982, eller hon som sett alla Morriseys konserter sedan 1994 eller dom som bestämde sig för att både åka Vasaloppet, genomföra Vansbrosimmet, cykla Vättern runt och springa Stockholm Marathon – på samma eftermiddag. Ni fattar.
Numera blir jag bara rakt av rädd när jag stöter på de här männi-skorna. Finns det något som de inte kan tänka sig att göra?
Numera ger mig varje form av minsta fanatism gåshud. Det blinkar varningssignaler över hela kroppen. En besviken svensk landslagssupporter i fotboll blir hela sommarens snackis på sociala medier över ett utbrott han får på det svenska fotbollslandslaget. Han är så trött! Han är så inåthelvete jävla trött på vårt skitlag!!
Jag tycker inte han är rolig längre. Han menar verkligen vartenda ord han säger. Min första fråga blir: Hur långt är han beredd att gå?
Det är en tanke som allt oftare plågar mig, efter makabra händelser som de på Utøya och i Paris och Bryssel och ja, ni vet, i Bagdad och i Syrien och varenda eviga dag dessutom, året runt. Folk är beredda att gå långt, att gå hela vägen? När man ändå är på gång, liksom.
Går inte jag lite väl långt när jag drar en linje mellan den där besvikna fotbollssupportern och våren i Paris? Jo, absolut. Lite väl långt blir det. Men hur långt?
Har inte ni också tänkt tanken: Vem hade jag varit om jag varit 18 år i Tyskland 1933? Hade jag också tyckt att Hitler Jügend var en trevlig ungdomsorganisation och att SS kanske kunde ha varit ett bra framtida jobbalternativ? Hade jag stått upp mot allt jag misstrott och redan på hösten 1934 suttit i Dachau för mitt politiska trots? Hade jag suttit på första tåg därifrån och hamnat bland likasinnade på ett kafé i Paris och senare i en partisangrupp i Toulouse?
Jag står på en fotbollsmatch i Stockholm och ser några brakladdade män kring de fyrtio stå och gapa rasistiska och sexistiska glåpord till en betydligt yngre kvinna med ett annat klubbemblem på tröjan. De flesta jag känner hade så här i efterhand varit tveklösa i sin dom – men samtidigt både hör ju och ser jag ju nästan exakt samma saker på betydligt närmre håll, varje dag. Jag hör till och med nära vänner och bekanta säga saker som inte bara ger mig gåshud, utan som skrämmer livet ur mig. Och det sägs plötsligt i förbifarten!
Varenda gräns har fått se sig flyttad. Vad är det som händer? Det vanligaste jag hör omkring mig är: “Jag är rädd“.
Problemet är nog ändå att vi måste börja med varandra, i varandra, du och jag måste börja med oss själva. Faktum är ju att man också är rädd för sig själv. Det är ju inte bara så att vindkantringen har skett långt där borta, i något parti långt ute på kanten, utan att det hänt här, här hemma, hemma på våran gård. I mig. I dig.
Det är allvar nu – och nu måste man bestämma sig. Var drar du din gräns?
