“Folk tror att psoriasis smittar”

Att ha en kronisk sjukdom är en sak – att bli uttittad och stångas mot omgivningens många gånger fördomsfulla attityder är en annan. Niklas Karlsson, 30, vet det mer än de flesta.
– Alla vill ha närhet, men jag blir sällan kramad. Den vanligaste frågan jag får är: “Smittar det?” Det finns en skrämmande okunskap om psoriasis, säger han.
Första tecknen kom när han var 13–14 år. Hårbotten kliade och vita hudflagor föll ner på tröjan. Niklas mamma köpte mjällschampo, men det hjälpte inte. Sedan kom röda fläckar på knäna. Niklas gick till doktorn och fick en psoriasisdiagnos.
– Jag tog det inte särskilt hårt. Jag trodde att det räckte med att smörja in sig, så skulle fläckarna vara borta. I dag vet jag att det är svårare än så, att psoriasis kan påverka hela kroppen. Hela livet, faktiskt.

Ett projekt att dölja utslag

Niklas beskriver tonåren som bra. Han spelade fotboll, idrottade mycket och trivdes med kompisar och skola.
– Då och då kallade någon mig för “Mjällpojken” men jag brydde mig inte särskilt mycket. Mina nära vänner stöttade mig.
Att försöka dölja sjukdomen blev ett dagligt projekt. Värst var utslagen som satt i hårbotten och i pannan.
– Jag skaffade sidolugg och klädde mig i vita tröjor för att flagorna inte skulle synas.
Utslagen började komma på armbågarna också, men Niklas smorde in sig med sina salvor och höll sjukdomen någorlunda i schack. Efter några år slutade han skolan och började som lärling hos en snickare. Han skaffade egen lägenhet och mådde för det mesta bra. Visst kände han sig ofta trött och hudproblemen kunde periodvis vara jobbiga, men sjukdomen dominerade inte hans liv.
För drygt ett år sedan blev Niklas arbetslös, vilket ledde till snabbt försämrad ekonomi och mindre möjlighet att hänga med kompisarna ut på krogen, på bio eller fotboll. Niklas kände sig alltmer ensam och isolerad, som i en glasbubbla utanför samhället.
– Jag hamnade i en depression som ledde till att min psoriasis slog ut ordentligt. Fläckarna bredde ut sig och täckte snart benen, ryggen och stora delar av kroppen. “Nu ser jag ut som ett monster också”, tänkte jag. Det kändes så orättvist. Jag menar, räckte det inte som det var?
Niklas mådde sämre och sämre. De nya utslagen gjorde ont och fläckarna i ansiktet och i hårbotten syntes mer än tidigare. Han började på ljusbehandling men tvingades sluta för att han inte hade råd med avgifterna innan han fick frikort. De få gånger han gick ut kände han sig mest uttittad. En förmiddag var det som om allting brast.
– Jag satt i duschen och bara grät. Jag ville inte leva längre, berättar han. 

“Min bror var räddningen”

De följande tre-fyra månaderna var tunga och svarta. Niklas pratade med några tjejkompisar, men sa aldrig rakt ut hur han kände. Vändningen kom när Niklas bror Anders föreslog att Niklas skulle flytta in till honom och hans familj.
– Han visste att jag mådde dåligt, så han gav sig inte utan ringde varje dag tills jag svarade ja. Det tackar jag honom för i dag. Att lämna lägenheten och flytta hit var räddningen. Jag kände mig inte ensam längre och slapp oron för ekonomin. Allt blev bättre – även min psoriasis. Utslagen blev mindre på bara några veckor.
I dag vet Niklas att det finns ett samband mellan psoriasis och stress, att livskriser både kan utlösa och förvärra sjukdomen.
– Kropp och själ samspelar och det är lätt att hamna i en ond cirkel, säger han.

Gick på blinddate

Livslusten återvände sakta. Niklas, som beskriver sig som en i grunden glad och spontan person, började träffa kompisarna igen. På en dejtingsajt fick han kontakt med en tjej som verkade trevlig. De chattade i 3–4 veckor och allt kändes bra. De bestämde sig för att ses över en fika på ett konditori i Kristianstad.
– Jag var nervös såklart, men fick en kram direkt. Vi fick bra kontakt och pratade om allt möjligt. Efter en kvart förändrades hennes kroppsspråk. Jag förstod att hon upptäckt utslaget i pannan, som inte syns på min profilbild. “Men vad har du där?” frågade hon.
Niklas svarade att han led av psoriasis och berättade lite om sin sjukdom. “Har du det över hela kroppen?” frågade hon. Han svarade ja, att han hade det till och från.
Niklas, som vid det här laget började bli irriterad, intalade sig att hon kanske bara var intresserad.
– ”Smittar det?” frågade hon. “Nej, absolut inte.” Men hon gav sig inte, utan fortsatte: “Kommer du att se ut så här hela tiden?” Jag blev ställd och svarade något i stil med “Eh… Ibland har man mindre och ibland mer.” Då reste hon sig bara upp och sa “Okej, jag måste dra nu. Vi hörs!”
Niklas satt kvar med de halvätna kanelbullarna vid bordet.
– Min självkänsla sjönk i botten. Jag vill aldrig, aldrig känna mig så förnedrad igen, säger han med eftertryck.

Håller sig i form

Efter dejten bestämde sig Niklas för att alltid vara öppen med sin sjukdom. Inte för att den definierar honom som människa, utan för att slippa det obehagliga “överraskningsmomentet” när någon stirrar eller reagerar på hans utslag.
– Mina kompisar har peppat mig. “Varför ska du dölja det?” Jag står för den jag är. Jag har klippt mig i en ny frisyr som inte döljer utslagen. Sjukdomen gör honom fortfarande trött, men det hjälper att hålla sig i form. Han tycker om att springa i skogen. Fläckarna i ansiktet har nästan försvunnit och de på kroppen har blivit mindre.

Vill hjälpa andra

Nu är han halvt sjukskriven och halvt arbetssökande, men hoppas snart kunna börja jobba igen, och skaffa eget boende. 
– Jag mår mycket bättre nu, men någon dejt har jag inte varit på. Det där är fortfarande känsligt. Någon dag kanske jag träffar en tjej som accepterar mig för den jag är.
Idag vill Niklas sprida kunskap om psoriasis och den psykiska ohälsa som ibland följer i spåren. Han har bland annat blivit intervjuad i radio och drömmer om att bli föredragshållare.
– Genom information kan man förebygga mycket. Tänk om jag hört eller läst en historia som min när jag var yngre – då hade jag varit beredd på ett helt annat sätt, säger han.

Av Maria Fröjdh

Läs också: “Nya behandlingsmetoder gör framtidens ljus” >>