Hälsokollen blev livsavgörande för Anders

På vägen till sitt dåvarande kontor passerade Anders Malmsten varje dag en hälsomottagning som gjorde reklam för sina hälsoundersökningar. ”Det borde jag kanske göra” tänkte han, men det skulle dröja flera år innan han kom till skott under våren 2006.
– Jag är ju min egen chef och gav mig tillåtelse att genomföra mitt livs första hälsotest, ler han.
Ett beslut som senare skulle visa sig vara livsavgörande. I provtagningarna kom det fram att Anders – trots sin låga ålder av 47 år – hade prostatacancer.
– Jag hade inte egentligen misstänkt någon sjukdom när jag gjorde hälsoundersökningen, men det fanns ändå en liten grej i bakhuvudet. Jag tyckte att jag behövde gå på toa lite för ofta.

Klantigt besked

I hälsotestet togs ett så kallat PSA-prov och det var det som signalerade att något var på tok. Hans värde var bara 3,4, men det ledde ändå till att läkaren som gjorde hälsotestet skickade honom till en urolog. Väl där, någon månad senare, hade PSA-värdet ökat och urologen föreslog att man skulle göra en så kallad biopsi, det vill säga att läkaren tar ett antal vävnadsprov från prostatan.
– När biopsin var gjord frågade jag läkaren hur stor risken för cancer var och när han svarade 20 procent, så förstod jag att det var allvarligt.
Det blev några nervösa veckors väntan innan det var dags för återbesök och ett besked om det var cancer eller inte. Efter ett par minuters kallprat tittade läkaren in i sin dator och sa: “Vi har hittat lite skräp här”.
– Min första tanke var “vad bra, bara skräp, alltså inte cancer”. Men efter några ögonblick förstod jag att läkaren tvärtom hade försökt säga att “du har cancer”, men att han faktiskt inte visste hur man gjorde det, trots många år i yrket.
Märkligast var egentligen att läkaren inte klarade att berätta om cancern trots att prognosen för sjukdomen såg väldigt bra ut. Tre av åtta vävnadsprover innehöll cancer, men cancercellerna hade av allt att döma inte hunnit sprida sig. Då borde sjukdomen gå att bota. Men vilken metod skulle användas och vilka var för- och nackdelarna med de olika alternativen?
Anders tycker att många saker skulle kunna ha skötts på ett bättre sätt inom vården. Att få ett cancerbesked på detta sätt är förstås både klantigt och ovärdigt. Dessutom lämnades han med det svåra valet om den fortsatta behandlingen utan att få någon direkt information och mentalt stöd.

Skämmigt att prata om

Anders Malmsten, som är journalist i grunden, sökte fakta på egen hand. Han planerade även att skriva en bok om pros­tatacancer, eftersom det finns så lite skrivet i ämnet här i Sverige. Nya jobb har dock kommit emellan eventuella bokplaner, därför berättar han om sina upplevelser i Icakuriren.
– Det är kanske lite skämmigt bland män att tala om prostatacancer, trots att det är den vanligaste cancersjukdomen vi har. Den berör två känsliga områden, för man kan ju bli både impotent och inkontinent. En skillnad gentemot bröstcancer är också att det inte märks så mycket utåt att man får behandling.
Förutom chocken och oron var det jobbiga efter cancerbeskedet att välja väg för den fortsatta behandlingen.
– Ganska snabbt insåg jag att det var flera val att göra. Första frågan är; operation eller strålning? I mitt fall talade ju mycket för att operation var bäst, eftersom cancern inte spritt sig. Men det var svårt att hitta neutral information.

Tränade sig i form

Cancerbeskedet kom i maj 2006, i slutet av oktober skedde operationen. Under den sommaren följde Anders läkarens råd om att gå ner sju kilo och träna sig i form. Med en stark kropp har man bättre förutsättningar att klara en tuff operation.
Den gjordes med robotassisterad titthålskirurgi, en avancerad metod med en precision som den mänskliga handen inte kommer i närheten av. Hela prostatakörteln togs bort.
– Allt gick bra, men jag var rejält trött efteråt och hade stora blåmärken efter de fem hålen som gjordes i magen under operationen. Jag fick åka hem dagen därpå, var i princip sängliggande en vecka och sjukskriven ytterligare en.

Njuter av livet

Det tycker Anders ändå var ett lågt pris att betala. Sedan led han av inkontinens under året efter operationen, och trodde förstås att det var sviter efter operationen. Men det visade sig, efter flera mer eller mindre jobbiga undersökningar, att han led av överaktiv blåsa. Det fick han medicin för och då upphörde trängningarna. Det var alltså detta som orsakade de täta toabesöken även före cancerbeskedet.
Med potensen var det inga problem, det är annars en väldigt vanlig biverkning efter operation.
Idag tycker Anders att han mår bra, men det har även funnits oro efter operationen. Eftersom prostatakörteln är borta, och cancern likaså, borde ju PSA-värdet ligga på 0 nu.
– Mina värden var först nästan omätbara, men efter ett par år steg de, vilket gjorde att jag blev oroad att det skulle kunna finnas kvar cancer. Men ökningstakten är så låg att det inte kan röra sig om cancer,
enligt läkaren.

“Testa alla över 50”

Tills vidare mäter han PSA-värdet varje halvår för säkerhets skull. Paradoxalt nog tycker Anders att hans egen sjukdomsresa ändå landade i en ny ödmjukhet inför livet:
– Man blir mer medveten om sin egen dödlighet, helt enkelt. Jag tycker att jag har blivit ännu bättre på att ta tillvara de roliga sakerna i tillvaron.
När Anders hade fått sitt cancerbesked gick hans bror och tog ett PSA-prov för säkerhets skull. Det var normalt. Tyvärr testade inte deras pappa sig. Han hade troligen redan då prostatacancer, men upptäckte det först några år senare när det redan spritt sig väldigt mycket. Han avled för tre år sedan av prostatacancern, 82 år gammal. Det är möjligt att han fått ytterligare en tid att leva om sjukdomen hade upptäckts tidigare.
– Det snackas så mycket om PSA-provernas vara eller inte vara, men jag tycker att fördelarna med att testa sig är så mycket större än nackdelarna. Det är ett enkelt blodprov som inte heller kostar så mycket. Jag tycker man borde kalla alla män över 50 på ett test med jämna mellanrum.

Läs också: Fakta om prostatacancer >>