En dag i vintras brast det för Atoosa. Under en längre period hade hon känt oro inför den växande främlingsfientligheten i Sverige. Politiker och medier framställde allt oftare flyktingar som ett problem. Så stod han plötsligt där. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Iklädd jaktkläder och sträng min, med armarna korsade över bröstet. Budskapet i annonsen var “Aldrig mer 2015”. Bara några timmar tidigare hade en flykting skjutits till döds vid den grekiska gränsen.
– Jag blev så väldigt ledsen. Vi mottogs med öppna armar 2015. Vi som nu är en del av det svenska samhället, så många som bidrar, följer Sveriges lagar och betalar våra skatter. Då kände vi en stor solidaritet. Nu var vi bara siffror, förklarar Atoosa.
– Jag lät min sambo Oscar ta en bild när jag poserade på samma sätt som Kristersson. Tvärsöver bilden skrev vi “#Jag är 2015”. Sedan skrev jag ett öppet brev till Kristersson och till andra folkvalda och la ut text och bild på Facebook. Jag uppmanade också alla som kände sig som en del av flyktingmottagandet 2015 att skriva ner sina berättelser, både svenskar och nyanlända.
Tusentals delningar
Inom bara några timmar hade inlägget delats tusentals gånger och Atoosa översköljdes av positiva kommentarer. När de första historierna började trilla in, med det mallade blå bandet och texten “#Jagär2015” över avsändarens porträtt, blev hon lycklig.
– Det var som om folk bara hade väntat på att någon skulle våga skriva om det här, och jag såg början till en folkrörelse. Inte min folkrörelse utan allas vår rörelse! Vi som tillsammans vågade dela våra ord med varandra. Och istället för att skämmas för vår bakgrund fanns det nu ett utrymme att visa oss stolta över våra berättelser och över den solidaritet Sverige visat. Vi behövde och behöver varandra för att skapa förändring, säger Atoosa.
Hon har idag samlat ihop över två tusen individuella historier från personer med ursprung i olika delar av världen, i olika ålder och med olika bakgrund. Både svenskar och nyanlända, med hjärta och känslor för flyktingmottagandet. Och kampanjen fortsätter att växa.
Förbjuden dans i Iran
Atoosa växte upp i Iran. Redan som liten förstod hon att hon hade två stora bekymmer. Hon var flicka. Och hon älskade att dansa. Hemma fanns friheten, den förbjudna satellit-tv:n, dans i vardagsrummet och dagliga engagerade diskussioner med föräldrarna.
Man pratade om politik, feminism och sociala frågor. Atoosas pappa berättade ofta om Irans historia, om hur man gått från en relativt öppen diktatur till något mycket värre.
När hon började skolan förändrades hennes världsbild.
– Jag förstod direkt att jag var begränsad där. Man fick inte prata för högt, inte skratta för högt. Och absolut inte dansa. Många av mina tjejkompisar kände likadant, men vi pratade inte öppet om det. Det fanns en rädsla.
Atoosa upplevde att det var svårt att hitta sin identitet under så strikta förhållanden.
– Jag blev tidigt rebell. Tillsammans med andra som också älskade att dansa gjorde jag det i hemlighet under hela uppväxten. Men jag saknade friheten. För mig var och är dansen ett redskap till att bryta normer och lagar som går emot kvinnans rättigheter.
Som 22-åring kom Atoosa ensam till Sverige som politisk flykting. Den första tiden var tuff.
– Alla som flyr har lämnat människor de älskar och det är svårt att komma som ny till en helt ny plats. Men jag lyckades hitta jobb snabbt och fick arbetstillstånd innan jag fick uppehållstillstånd.
Värnar demokratin
Hon återkommer under samtalet flera gånger till demokrati och mänskliga rättigheter.
– Demokrati är bräckligt. Och politiker överallt använder invandrare och andra utsatta grupper som ett verktyg att få mer makt. Jag, och alla andra som flytt, vet hur viktigt det är att få känna sig inkluderad i det nya samhället. Men jag tycker inte att våra folkvalda politiker lyckats skapa en positiv bild av oss som kom kring 2015. Och nu när främlingsfientligheten växer i styrka är det kanske extra viktigt att plocka fram det som är bra.
Hon kommer själv från ett land där ett valresultat, där fel personer kom till makten, ledde till att kvinnorna snabbt tappade all makt.
– I Sverige finns en demokrati vi måste vara rädda om. Det är viktigt också här i Sverige att inte glömma bort att prata om demokrati och kämpa för den. Att uppskatta friheten när man har den. Vi måste lära oss att våga sticka ut och säga vad vi tycker, inom alla områden.
Atoosas folkrörelse vill inte förmedla någon offermentalitet. Hon beskriver den som en partipolitiskt obunden kampanj med syfte att skapa framtidstro.
– Jag har mitt hem här nu, mitt arbete. En sambo som både är ett stort stöd och min samarbetspartner. Men jag kan inte sluta tänka på alla människor i världen som flyr eller som har flytt. Precis som jag är de människor, inte siffror. Jag vill fortsätta att kämpa för att vi alla ska få en röst och ge en mer positiv bild av oss. Över hela världen.
Två berättelser
