Drottning Kristina har gått till historien som en stor kulturmecenat. Hon importerade lärda män till Stockholm – däribland René Descartes, som inte tålde klimatet och avled efter några månader – och när hon residerade i Rom byggde hon upp en kunglig akademi som ägnade sig åt diskussioner om språk, poesi, naturvetenskap, astrologi, filosofi och mycket annat. Akademin blev en mötesplats för en betydande del av det intellektuella Rom. Dessutom grundade hon en teater och finansierade tonsättare som Arcangelo Corelli och Alessandro Scarlatti. Men Kristina var inte bara välgörare utan också en icke oäven kulturproducent i sin egen person.
LÄS ÄVEN: Mindre känt om Karl IX – då blev kungen utskrattad
Intellektuellt överlägsen
Under åren kring 1680 började Kristina skriva på sin självbiografi (på franska), som dessvärre bara kom att behandla barndomen. Hon har också efterlämnat aforismer efter franskt mönster, närmast efter inspiration av mästaren La Rochefoucauld, vilka samlades i två böcker, L’Ouvrage de Loisir och Les Sentiments Héroïques. Utöver detta skrev hon historiska uppsatser om Alexander den store och Julius Caesar, en redogörelse för Amaranterbalen 1653 och en skrift om ätten Vasas historia. Drottningens sista verk, som handlade om Sveriges forna vapen, skrev hon på italienska år 1687. Intellektuellt sett var Kristina överlägsen flertalet av dåtidens monarker, något som också erkändes av folk som annars inte hade någon större anledning att berömma henne.
Drottning Kristina
Levnadstid: 1626–1689.
Familj: Gifte sig aldrig och hade inga kända barn.
Gör: Regerande drottning, efter abdikationen 1654 i självvald exil.
Bor: Under regeringstiden huvudsakligen på Tre Kronor i Stockholm, därefter i flera residens i Europa, framför allt i Rom, där hon avled i Palazzo Riario (idag Palazzo Corsini).
Mot kvinnlig tronföljd
Till saken hör också att Kristinas självbiografi innehåller många högst intressanta element. Exempelvis noterar hon att hon var emot kvinnlig tronföljd och såg sig själv som ett avskräckande exempel. (”Min uppfattning är att kvinnor aldrig bör regera. Så stark är min förvissning att jag med största sannolikhet skulle ha undantagit mina döttrar från all arvsrätt till tronen, om jag hade gift mig.”) Hon drar sig också till minnes lustiga barndomsincidenter, som när hon fick följa med pappa Gustav Adolf till Kalmar. Kristina, som inte hunnit fylla två år, glömde aldrig när soldaterna avlossade kanonskott för att hedra gästerna – hon blev överförtjust, klappade händerna och ropade ”Igen, igen!”
LÄS ÄVEN: Mindre känt om Erik XIV – ritade och skrev trudelutter
