Hon heter egentligen Britt-Inger Bäckman. Efternamnet kommer från jägmästare Puranen som hon var gift med när hon en tid bodde i Tornedalen. Och ”Bi” är helt enkelt en förkortning av Britt-Inger.
– Det var populärt med dubbelnamn i Västerbotten där jag föddes, min syster hette June-Marie, min bror hette Bert-Åke men när de två yngsta kom var vi syskon så pass stora att vi kunde lägga in veto; inga fler dubbelnamn. Och så blev det Helene och Anette kort och gott.
Bi Puranen
Familj: Maken Peter och tre barn.
Bor: Stockholm och på Färingsö.
Gör: Generalsekreterare för World Values Survey (WVS). Är också docent och forskare knuten till Institutet för Framtidsstudier.
Aktuell med: Ny rapport i sommar där jag bland annat intervjuar kvotflyktingar om deras drömmar och värderingar innan de kom till Sverige och hur det sedan blev.
Kartlägger vad som händer med migranters värderingar i Sverige
Under sina 12 år som ung i Norrbotten engagerade hon sig mycket i glesbygdsfrågor, som hur man skulle skapa sysselsättning eller att få ungdomar att stanna. Ett engagemang som sedan har växt och kommit att gälla hela världen. Som generalsekreterare för World Values Survey (WVS), arbetar hon sedan många år med att kartlägga människors värderingar. Det är en ideell förening som finns i nära 200 länder och hon är ansvarig för den svenska delen och generalsekreterare för den globala organisationen. Ett arbete som görs tillsammans med många andra forskare runt omkring i världen. I det svenska arbetet ingår till exempel att genom djupintervjuer med migranter, kartlägga vad som händer med värderingarna om man flyttar från ett utomeuropeiskt land till Sverige.
– Och det är mycket olika beroende från vilket land man kommer. Vi ser att exempelvis iranier närmar sig svenska värderingar ganska snabbt medan andra grupper har kvar hemlandets värderingar betydligt längre, även här i Sverige. Men det är också skillnad på hur människor integreras.
Integration tar tid och kräver dialog
Hon går fram till den omfångsrika bokhyllan i den stora våningen i Stockholms innerstad som också är WVS stockholmskontor, och lägger två rapportböcker på det stora salongsbordet, ”Med migranternas röst” del ett och två. I den senare med tilläggsnamnet ”Hur blir man värmlänning?” har man valt ut Värmland som typlandskap för Sverige och gjort djupintervjuer med var åttonde migrant i landskapet för att få en tydligare bild av deras situation, förväntningar och värderingar.
– Det visar sig att på vissa områden går förändringen förhållandevis bra. Huvuddelen anpassar sig så småningom, kommer ut på arbetsmarknaden, utbildar sig, lär sig svenska. Men samtidigt kan ursprungslandets sätt att se på familjebildning ändå finnas kvar parallellt.
Det handlar om hur man ser på barnuppfostran, jämställdhet, om sina egna val att gifta sig, skilja sig, homosexualitet, aborter. Känsliga frågor som skiljer sig dramatiskt mellan kulturerna.
– Här har vi varit orealistiska. Vi har tagit in många i landet utan att inse att integration tar tid. Det går inte att tvinga människor utan det kräver en mycket bättre dialog, från båda sidor.
En fjärdedel av Sveriges befolkning lämnade landet
Ja, hur blir man då värmlänning? Kanske genom att veta mycket mera om varandra, och om oss själva. När människor kommer från Mogadishu till Molkom, från Kabul till Karlstad, från Asmara till Arvika så har de lämnat en situation som går att jämföra med hur det var i Sverige för inte så länge sedan, i det gamla bondesamhället. Här var också fattiga familjer med stora barnkullar, stor barnadödlighet, och här var arbetslöshet, svält och sjukdomar som härjade och skapade mänskliga tragedier. En fjärdedel av Sveriges befolkning lämnade landet, ungefär lika många som i dag har utländsk bakgrund i Sverige.
Många migranter har korta livsperspektiv
– När morfar Karl Bäckman och mormor Ester Elisabeth gifte sig var livslängden i Sverige i genomsnitt 50 år. Samma som det är i andra delar av den fattiga världen idag. Och många migranter har samma korta livsperspektiv som vi i Sverige hade för 100 år sedan.
Bi berättar att när hon talar med migrantkvinnor om framtiden så kan hon få svar som; ”Vad jag ska göra om fem år? Då lever jag inte längre” eller ”Varför ska jag lära mig svenska, jag är redan 41 år och mormor”? Det korta livsperspektivet handlar om barnadödlighet, undernäring och inte minst sjukdomar. Och som svar på varför hon ägnat sig åt att göra research om utsatta människor säger hon plötsligt:
– Jag heter också Agda före Britt-Inger.
Hon tar sen fram ett inramat, bleknat foto av en söt, liten rödkindad flicka.
– Det här är Agda, min mammas syster. Hon dog i tbc när hon var 12 år och jag har fått namnet efter henne.
Bi berättar sedan att hon är uppvuxen med berättelsen om Agda och alla andra som insjuknade i folksjukdomen tbc. Som liten låg hon under köksbordet i morfar och mormors stuga och hörde tuberkulossköterskan, moster Astrid berätta hjärtslitande berättelser om hur sjukdomen slet bort barn och föräldrar från varandra. På samma sätt som hon nu hör historierna från många av de som nu flyr fattigdom, svält, krig och sjukdom.
6 saker som ger hopp för framtiden
- Kunskapsutvecklingen, att så många fler människor på jorden är läs- och skrivkunniga och får gå i skola.
- Medicinens landvinningar. Tänk att vi fixade detta med covid. Och inte minst att vi lever längre.
- Digitaliseringen. Vad har inte den inneburit vad gäller produktivitetsökningar överallt. Och vi kunde klara det värsta av covids verkningar genom att så många kunde jobba hemifrån.
- Insikten om miljöfrågorna, även om vi är sent ute så har vi fått en kunskap vi inte hade tidigare.
- Hälsomedvetenheten. Att vi har fått insikten om vad vi ska äta och dricka och att vi måste röra på oss. Även om vi inte alltid gör det så vet vi om det.
- Barnens rätt i samhället. Man skulle önska att det gällde äldre och att det hedersrelaterade förtrycket av kvinnor skulle bekämpas mer effektivt. Stöd GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), avslutar hon intervjun.
Bär med sig rötterna
Våningen vi sitter i var en gång i tiden Stockholms stadsläkares kombinerade mottagning och bostad. På toaletten finns till och med den lilla luckan kvar i väggen där man lämnade kissprovet till rummet bredvid där doktorn satt. Bi visar ytterligare en bok. Det är hennes doktorsavhandling. En tung, väl genomarbetad lunta om just tuberkulos, dedicerad till moster Astrid. Boken blev vald till årets bästa samhällsvetenskapliga avhandling det året den kom och används än idag i kurser för lungmedicinare.
– Man bär ju sina rötter med sig. Jag ville försöka förstå varför Agda dog.
Omsorg om barn och familj förenar de flesta människor på jorden
Och sedan vidgar hon åter perspektivet.
– När vi på WVS jämför våra resultat om vilka värderingar som är viktigast så är det just omsorgen om barnen och familjen som förenar oss; det är den absolut viktigaste faktorn för de flesta människorna på jorden. Det är därför människor flyr, det är därför man försöker hitta ett bättre liv.
Bi tar fram ett gammalt flygfoto av ett litet rödmålat torp med små bodar och dass.
– Det här är min bakgrund. Där, på kammaren, i morfars Per Albin-stuga i Sävar utanför Umeå, är jag född. Där står mormor på förstutrappan, hon har förmodligen hört det ovanliga ljudet av ett flygplan över gården, där är ladugården med den enda kon och där är morfars område med veden, bodarna och så skogen bakom.
Det är den del av Västerbotten som präglas av en berättartradition som blivit stor litteratur genom författare som Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enqvist. Men om man får tro Bi så ligger mormor Ester Elisabeths berättelser inte långt efter. Hon kunde skrämma livet ur barnen om hemskheter som hände i skogen, om vittrorna, om åskans magiska kraft och om den bottenlösa Segasjön en bit bort som man kunde försvinna spårlöst i.
– Och så skrämdes man för Brunnsgubben, vi trodde ju att det bodde en hemsk varelse där men det var ju för att man inte skulle gå och ramla ner i brunnen. Allt byggde på att vi skulle hålla oss på den smala vägen, sedelärande men på ett väldigt rafflande sätt.
Första att ta studenten
Familjen flyttade så småningom till Skolgatan 7 i Umeå. Till ett rum och kök där hon samsades med föräldrar och fyra syskon. Hon beskriver det som en enkel men varm barndom där pappa och mamma ibland dansade till ”Chatanooga Choo Choo” till radion i köket. Och där småsyskonen stojade så att hon av barmhärtighet sydde ner öronen på sin stackars nalle för att han skulle slippa höra. Här gick hon i skola och blev så småningom den första i familjen som tog studenten och gick på universitet. Forskningen blev sedan en stor del av hennes liv. Ett liv som faktiskt skulle kunnat sluta i forsarna i Nidälven.
Körde ner i älven
En vårvinterdag hade hon varit hos moster Astrid och morbror John i Jämtland och var på väg tillbaka till Umeå i en Volvo herrgårdsvagn. Kompisen Börje körde men på en isfläck fick bilen sladd och for i en båge ner i en fors intill vägen. När framsätet sjönk under vattnet fick Börje upp dörren och simmade ut men Bi var kvar. Hon fick i paniken inte upp säkerhetsbältet.
– Jag kände hur vattnet steg upp mot halsen och jag skrek; ”Jag får inte av mig… blubb, blubb, blubb.” Och då dök han tillbaka in i bilen och lyckades öppna bältet. Han simmade iland och när jag kravlat mig upp på biltaket skrek han ”Hoppa!” Det var vårflod och forsar med vassa isflak men jag tog mig iland. Han räddade mitt liv.
Bi Puranen programledde ”Kvitt eller dubbelt”
När hon berättar med sin lugna, vackra röst med västerbottenklang så minns man att hon faktiskt var tv-kändis på 1980-talet, programledare för frågeprogrammet ”Kvitt eller dubbelt” i SVT. Vad hände sen?
– Det var bara Kalle Anka på julafton som hade fler tittare än vad vi hade och jag kom från ett litet universitet i Umeå och var inte förberedd på all uppståndelse. Jag blev igenkänd överallt, och det var så obehagligt, jag hade inget privatliv längre.
Det var 12 program. Och sedan fick Bi välja om hon skulle fortsätta jobbet hon var tjänstledig ifrån eller sluta.
– Det var ett ganska lätt val att sluta. Men hade det varit idag så hade jag tyckt bättre om det.
3 snabba frågor med Bi Puranen
Om jag får drömma lite: Att vi tänker mer positivt och försöker se lösningar. För även om man är pessimist i hjärnan så måste man vara optimist i hjärtat. En pessimist vinner ju varje gång hen förlorar.
Gör mig glad: Att jag är på väg till Jönköping och Hamrin Foundation, och samtal med smålänningar som vill stötta forskning om framtiden.
Gör mig arg: Ålderism. När vi nu blir allt äldre och friskare så är det ju konstigt att vi inte tar bättre vara på all den kompetens och det kunnande som äldre människor har. Vi lever kvar i ett föråldrat värdesystem i synen på våra ”årsrika”, på samma sätt som man länge inte tog tillvara kvinnors kompetens. (Bi gillar Barbro Westerholms begrepp ”årsrik” i stället för ”äldre”.)
Så istället blev det forskning och statistik. Trots det där med siffror.
– Nu har man ju alla telefonnummer i sin telefon men förr hade jag verkligen problem med tider, nummer, siffror, portkoder och födelsedagar.
Visserligen arbetar Bi med statistik men det har aldrig varit något problem för det handlar ju mest om flöden och processer. Men visst har det ställt till det lite privat ibland. Hon minns en gång när hon var försenad till förskolan med sonen Anders och förklarade för personalen att han fyllde år och att de hade grattat honom på morgonen med presenter och tårta.
– Den förvånade personalen svarade: ”Vad trevligt, men då har vi fel i våra papper, där står det att han fyller år i morgon?” Det var väldigt pinsamt, för det var naturligtvis jag som hade tagit fel på dag.
Det är länge sedan och preskriberat och när hon nu tittar på klockan så är hon alldeles tvärsäker på att intervjutiden är slut. Dags för nästa möte hos den ständigt inbokade Bi Puranen.
