Nog är den en härlig känsla att vila i, omvärldens stora kärlek till allt nordiskt som strömmat emot oss på sistone.
Öppna, trendiga, uppkopplade Sverige med jämställdhet så avancerad att till och med papporna drar barnvagn ute på stan, vidderna av tät och vacker granskog (svenskar älskar natur!), utsökt raffinerad kokkonst och alla deckarförfattarna som skildrar blodbad och pedofilhärvor på ett rent mästerligt vis – visst känner man sig stolt och lite cool av allt det där?
Därför är det så irriterande att en engelsman vid namn Michael Booth kommer dragande med vad han kallar “sanningen” om Sverige, i form av en infernalisk liten bok som tyvärr fått rejält genomslag i den anglosaxiska världen där vår noga polerade Sverigebild lyst som allra klarast.
Boken, med titeln Det nästan helt perfekta folket i ungefärlig översättning, är en genomgång av alla de nordiska ländernas egenheter och lyten, med den centrala pusselbiten Sverige sparad till sist.
Tonen är humoristisk, och som lättsam svensk är man förstås benägen att skratta bort ironin och de medvetna överdrifterna.
Ta det här med Michael Booths beskrivning av den typiska svenska middagsbjudningen. Svenskarna är ängsligt besatta av att komma i tid, hävdar han, påträngande i sina frågor om inkomst och utbildning, samt rörande överens om att danskarna är rasister. Löjligt, eller hur?
Sverige, en “kvasi-totalitär” stat under större delen av 1900-talet, påstås vidare ha gett sig fasen på att slita sönder banden mellan barn och föräldrar, kvinnor och män, unga och gamla. Hur tänker han där?
På ett köpcentrum blir han överfallen av den karaktäristiska odören av skandinavisk matlagning, nämligen “ketchup, vinäger och härsken matolja”.
Excentriker och individualister har det tufft, eftersom Sverige sägs vara plågsamt likriktat och präglat av ett nästan sjukligt konsensus-tänk. Så där håller det på. Han är förmodligen bara avundsjuk.
Men, det är något som svider och biter sig fast, tydligen inte bara hos mig. Boken har orsakat debattstorm på nätet med tusentals inlägg, många av dem sårade och bittra. Finns det möjligen ett litet, litet korn av sanning i Booths mindre smickrande Sverigebild?
Tveksamt, men låt oss genast fördubbla PR-insatserna för säkerhets skull. Som svensk vill jag gärna fortsätta framstå som trendig, inte som något ängsligt och urtråkigt arbetsbi.
På ett ställe slår den förtretlige engelsmannen emellertid huvudet på spiken. Han skriver: “Ett något perifert, isolerat och inåtblickande ställe”. Fast det är i avsnittet om Norge.
