Du är värd en god middag!

Varje vecka var det samma sak. En lång stund efter att jag ringt på dörren kom hon och öppnade, alltid iklädd en mjuk kofta, som såg så dyr ut som bara påkostade plagg gör. Hennes frisyr var välordnad, och över de mjuka lockarna satt ett vackert hårnät med små pärlor i.

Jag jobbade inom hemtjänsten och besökte “min” pensionär tre dagar i veckan. Damen, som vi kan kalla Sofia, skulle fylla 100 om två år, och vi satt alltid och småpratade en stund när vi sågs. Sofia ville nämligen höra mig berätta om världen utanför hennes lägenhet. “Fröken Helena”, så kallade hon mig, “kan inte fröken Helena berätta lite om hur det är nuförtiden, går man ut och dansar när man ska träffa pojkar?”. Jag svarade så gott och sanningsenligt jag kunde, gav henne valda delar ur min 19-åriga erfarenhet.
Sofia kom inte ut så ofta, men hon lyssnade mycket på radio. “De pratade på radio om det här de kallar p-piller, är det något fröken Helena har erfarenhet av?”

För mig var det svindlande att tänka att det var 80 år mellan våra liv, och jag imponerades av Sofia. Av hennes nyfikenhet och av det faktum att hon fortsatte orka. Varje dag samma sak, ändå steg hon upp, klädde sig och gjorde sig i ordning. Trots att jag ofta var det enda besök hon fick under dagen.

Det är nog lätt att man faller ner i morgonrocksträsket om man mest går hemma. Och det i sin tur kan vara början på ett slags tappad ork. Först blir det onödigt att klä på sig. Duscha kan man göra en annan dag, tvätta håret är bara jobbigt. Till slut har man knappt lust att kliva ur sängen. Man ska ju ändå snart gå och lägga sig.

Varje fredag gick jag till delikatessaffären och köpte helgens mat åt Sofia. Den bestod oftast av en centimeter fiskfärs, endivesallad och två varmkorvar. Ingen direkt variation, men ändå, hon ansträngde sig. Och genom att göra det, berättade hon också för sig själv att hon var värd den ansträngningen.

Det är så jag tänker med ensammiddagar. Att man ibland ska ta sig tid att laga god mat, även om man ska äta ensam. Inte bara för att få äta gott, utan för att man genom det berättar att man är värdefull. Värd något vällagat, värd den tid det tar att göra iordning.

I det här numret av Icakuriren lagar vår matskribent Charlotte Sjögren mat för ensamätare. Hon ger också sina bästa tips för solomiddagen.
Själv tänker jag att om Sofia kunde visa varje dag sådan omsorg, så ska väl jag kunna bjuda mig själv på en trerätters någon gång.