Helena Rönnberg

"Vi går i fula kepsar om vi vill"

Helena Rönnberg

Orange och lila var mina favoritfärger när jag var barn, så lyckan var stor när faster Britt-Marie sydde en knallorange keps till mig. Något liknande fanns inte i butik, och jag älskade den. På håll liknade jag en tändsticka, tunn, smal och med brandgul knopp. Hur vi skildes åt minns jag inte. Kanske glömde jag kepsen vid fotbollsplanen eller den roliga klätterlekplatsen vid mellanstadiet, den som på sommaren låg övergiven, äntligen tillgänglig för oss småungar utan att en massa läskiga sexor hängde där. Eller så var det någon som sa något dumt om kepsen. I skolan lär man sig snabbt att inte sticka ut för mycket, och ens egen smak, som fram till dess varit ens egen, blir plötsligt granskad och värderad. En hemsydd orange keps gav nog inte många pluspoäng. De med hög status i klassen hade kläder från Stockholmsbutiker som för mig lät lika avlägsna som Taj Mahal, det var Puss & Kram hit och V-jeans dit. Mina kläder kom från någon stormarknad, det lokala Tempo eller klädbutiken med det tydliga namnet Byxan.

Numera väljer jag förstås mina kläder själv, men kan ändå inte låta bli att fundera över det här med smak. Något konstigt kommer i butik som man aldrig skulle ta på sig. Sedan går en tid, och innan man vet ordet av har man köpt en ballongkjol eller tubtopp. Vi matas och indokt­rineras, tills vår smak är doppad i det som finns i butik för säsongen. I en dokumentär om den världsberömda gatukonstnären Banksy berättas att han under en dag låtit en man sälja hans konstverk i ett marknadsstånd för 60 dollar styck. Försäljningen gick trögt, inte många verkade sugna på att ha Banksys tavlor hemma hos sig. Nu är verken värderade till 250 000 dollar styck, så de som till slut köpte tavlor gjorde en hygglig investering. Ett liknande experiment gjordes när Washington Post lät en av USA:s främsta violinister spela i tunnelbanan, för att se om någon skulle stanna och uppfatta god konst när de hörde den. Har vi en egen smak, eller behöver vi hjälp av ett sammanhang för att vi ska veta vad vi tycker om?
Gult är fult. Så inleds skämtsamt artikeln i det här numret av Ica­kuriren som handlar om gul blomsterprakt. Jag hörde den fåniga ramsan så ofta under min barndom att jag nog aldrig hade på mig något gult i skolan.
Det känns gott att veta att du som läser Icakuriren är mogen nog att ha en egen smak, och veta vad du tycker och tänker. Vi är inte så ängsliga längre, och vi går väl i konstiga kepsar om vi vill!

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top