Hon jag blev ihop med ville sitta uppe och prata med mig på kvällarna, så där som ALLA normala människor gör.
Sedan skickar han bildbevis, där jag ligger i en bubbelpool med ett glas rött på kanten. Och en annan bild där jag ser sprudlande glad ut mitt i natten.
Men du bara går och lägger dig och är trött, fortsätter han. Jag väntade på att hon jag blev kär i ska komma tillbaka.
Jag tittar på de där bilderna igen. Det är så uppenbart något fel på dem. Det är något med ögonen, med blicken. Den där uppjagade, så fasansfullt uppstressade människan är inte jag. Jag raderar dem.
Hur mycket jag än försökte förklara att jag var sjuk, att jag på grund av sjukdom bara gick på överväxel tills jag slog i botten, så gick det inte in. Känslan att man på grund av total utmattning gör allt för att anpassa sig för att orka räcka till, men ändå får höra att det inte är gott nog, är fasansfull.
Jag skulle vilja prata lite om Graves sjukdom, även kallad giftstruma, som årligen drabbar omkring 3 000 personer i Sverige.
Vid giftstruma bildas för mycket sköldkörtelhormon, vilket innebär att kroppens alla celler och organ försätts på högväxel. Obehandlad är giftstruma väldigt farligt för kroppen.
Allt börjar gå snabbare: hjärtat, så man måste ta hjärtmedicin, tarmarna, så man får diarré och går ner i vikt, kroppstemperaturen ökar så man blir sjöblöt av svett, musklerna förtvinar, naglar och hår växer snabbare än vanligt, man blir så uppstressad att det blir nästintill omöjligt att sova, man får svår ångest och tvångstankar. Och man kan – vilket hände mig – bli psykotisk och fullständigt tappa omdömet.
Hur ska man stå ut med skammen kring allt man under giftstruman utsatte sig själv och folk i sin närhet för?
Hur ska någon någonsin få förtroende för en igen? Eller ha förståelse? Eller ens tro på en?
Hur förklarar man för folk att den där otroligt festliga personen de lärde känna – eller blev kär i – under sjukdomen inte existerar?
Eller att hon som var så där pigg och galen på ett roligt sätt inte längre finns eftersom man är frisk igen? Men det vågar jag inte säga.
Istället går jag och lägger mig tidigt och hoppas att jag träffar någon som kan tycka om mig för den jag är. En som uppskattar ett lite långsammare, nyktert liv med böcker, levande ljus och P2:s ljuvliga klassiska konserter i högtalarna.
