Suzanne Osten: Det curlas så förbannat

Hon är uppjagad när vi träder innanför dörren. Suzanne Osten har suttit i telefon för att fila på ett överklagande eftersom hennes nya barnfilm Flickan, mamman och demonerna har blivit barnförbjuden. 

Filmen handlar om åttaåriga Ti och hennes psykiskt sjuka mamma som ser demoner, en berättelse inspirerad av regissörens egna erfarenheter. För otäckt att se, menar Statens medieråd som satt 15-årsgräns.

Suzanne Osten fnyser. 

– En barnförbjuden barnfilm! Det är ett svek mot barnpubliken. Det är som att kastas decennier bakåt i tiden, som att inget har hänt inom barnkulturområdet.

Vad är detta jämfört med Cirkeln där flickor blir besatta av ondska, menar hon. Eller dataspelens grymheter och allt verkligt våld barn ser på tv? 

– Barn behöver starka sanna historier som ger hopp och en känsla av att det här kommer gå bra, säger hon.

Läs mer: Så lurade han hela världen att vaccin orsakar autism

Hon borde veta, med ett halvt sekels erfarenhet av drama för barn. Därtill decennier som chef för Unga Klara, landets första teaterscen för barn och unga.

En viss ironi ligger också i att förre regiprofessorn Suzanne Osten för något år sedan utsågs till Sveriges första filmambassadör, med speciellt uppdrag att höja barnfilmens status – så får hennes egen barnfilm inte visas för sin målgrupp.

– Jag känner mig ansatt. Hur jag än gör blir det fel, suckar hon och dukar fram guldkantade kaffekoppar på det runda furubordet i köket.

“Det curlas så förbannat”

Lite avväpnad ter hon sig i denna ombonade miljö. Stridisen. I svart polo mot det karakteristiska vita håret och spikrak lugg, designglasögon och knallröda läppar. Kontraster, inget mittemellan. 

Upprördheten borde kännas i luften men 20-talsvåningen i centrala Stockholm badar i ett mjukt ljus och andas stillhet. Bara abessiniern Osis stryker sig mot benet och jamar ihärdigt till medhåll. 

Läs mer: Hon frågade misstänkte våldtäktsmannen om hans kalsonger

Ja, regissören har försökt lugna alla ängsliga vuxna. I början av filmen får vi veta att allt är på låtsas, att det blir lite otäckt men kommer gå bra. Lite överdrivet, men Suzanne Osten har drivits dit.

– Det curlas så förbannat! Vuxna är rädda för barns rädsla. Det finns en ny generation som är jätterädda själva och vill stoppa allt otäckt för barn. Men barn måste få se allvarliga draman om saker de är med om, de är ju intresserade av fyllisar, knarkare och knäppisar. Jag tror oro är bra, det är något vi vill ha svar på. 

Någon vecka efter intervjun får regissören rätt och filmen är tillåten från 11 år.

Mamman hade schizofreni

Filmen bygger på hennes bok Flickan, mamman och soporna, som blev en hyllad pjäs och har spelats både här och utomlands för barn och vuxna. Den handlar om hennes egen uppväxt med en ensamstående mamma som hade schizofreni och pratade med personer som inte fanns.

– Jag har själv aldrig sett några demoner, bara hört mamma prata en massa konstigheter, skrattar Suzanne Osten. 

– Men för mig var det så länge sedan, jag har flyttat mig från min egen barndom. Jag vet ju att hon var sjuk men minns faktiskt inte mycket och måste intervjua barn för att förstå hur det är, säger hon, mån om att lyfta historien från en självbiografisk nivå. 

Ty att göra drama av sin barndom är inget terapeutiskt självändamål för Suz-anne Osten. Hon vill gjuta styrka och mod i alla utsatta barn.

– I varje klass finns en unge som har psykossjukdom i familjen, räknar man in missbruk är de fyra i varje klass. Dessa barn lever i en väldigt hemlig situation och det viktigaste budskapet är: “Du är inte ensam”. Man måste prata med barn om att psykos är en sjukdom – de vet att det kan gå över.

Men förstår du att vuxna utan din erfarenhet oroas av dessa saker?

– Ja, men den som har fått kärlek och frihet hemma borde vara mindre nervös än jag. Filmen är ju snäll – det är mycket värre i verkligheten – och visar ett kärleksdrama. Flickan älskar sin mamma och är beroende av henne men klarar sig ganska bra själv också.

Hennes egen barndom var “fläckvis” som i filmen, med mycket kärlek och kreativitet. Suzanne Osten pratar varmt om sin mamma Gerd Osten, som var framstående filmkritiker. Rolig, engagerad, ambitiös – och ibland galen. Hon la vikt vid god kultur, gav dottern barnböcker, lät henne gå på bio och satte henne i en bra skola.

– Jag hade också turen att ha kompisar och vara poppis. Mamma lärde mig åka tunnelbana till skolan så jag blev rätt självständig. Och eftersom hon var så knasig och jobbade mycket drev jag runt på stan. Jag blev en streetsmart unge. 

Hur visste du att allt inte var “normalt”?

– Man vet det tidigt, man jämför sig med andra. Jag var jämt hungrig och skitig, någon sa: “Det luktar illa”. Jag kunde inte ta med kompisar hem. Men inte förrän i tonåren skämdes jag för mamma och förnekade henne. 

Såg folk din situation?

– Ja, fast ingen sa något. Jag var jättemycket hos andra, käkade mat där, blev inbjuden på picknick eller hängde med till någons sommarställe.

Och så fanns hennes åtta år äldre syster Pia. Hon bodde hemma under Suzannes tidiga barndom och höll sedan lite koll på hur lillsyrran hade det. Till och från levde mamman i en egen värld. Suzanne Osten minns olusten när hon pratade om saker som dottern inte fattade ett dyft av. Men mer skrämmande var depressionerna då mamman grät nätterna igenom. 

Var du rädd för din mamma?

– Nej, aldrig! Hon slog mig ibland men jag var aldrig rädd. Min syster var däremot vansinnigt rädd för henne. Fast vi hade olika roller, syrran blev utkastad av mamma medan jag rymde från henne.

Då var Suzanne 15 år, inga pengar fanns och misären gick inte längre att hejda. Hon ringde barnavårdsnämnden, frågade om hon fick rymma och drog till Göteborg. Efter det blev mamman intagen på sjukhus.

– Jag tror mamma försökte men klarade inte av det där ständiga omhändertagandet. Hon var ensam i sin situation och sökte ingen hjälp någonstans, inget socialbidrag eller så.

Pappan lämnade familjen

Pappan lämnade familjen när Suzanne var två år. De sågs aldrig sedan. 

– Men han har betytt mycket för mig i mitt fantasiliv. Ibland är fantasin den starkaste drivkraften, det behöver inte alltid vara en pappa där. 

Även mödrar i ett sprucket krus är ändå alltid mödrar och Suzanne Osten har fått mycket positivt av sin mor. Som analysen av barndomen.

– Ja, jag ska tacka mamma för allt på Guldbaggegalan, skämtar hon. 

Från mödernet kommer också en kaxig-
het och ett osentimentalt drag. Och det konstnärliga oket, som regissören kallar det. Gerd Osten hade höga krav på kvalitet för dottern. Bra betyg struntade hon fullständigt i, däremot måste allt som Suz-
anne gjorde betyda något: “Du får göra vad du vill, bara det inte är banalt”. 

– Det var bra, för det har skaffat mig en disciplin. Men andra kan tycka att jag är krävande, säger hon försiktigt.

Jodå. En bestämd vilja har kantat hennes namn med bråk. Men egenskapen har också frambringat hyllade teaterpjäser, tio filmer och ett tjugotal priser, däribland Guldbaggen för Bröderna Mozart, som nu ligger på spiselhyllan i arbetsrummet. 

Hon drar upp axlarna.

– Om det är medfött eller om jag blev tuff av en uppväxt som tvingade mig att tänka själv, vet jag inte. Men någonstans har jag en inre slagruta och vet när jag har rätt.

 

Bråken en bra skola

Suzanne Osten har aldrig sökt en position som demonregissör. Hon fångades av 1960-talets demokratirörelse som ville bryta sönder gamla maktmönster. Efter att ha pluggat konst och litteratur i Lund, återkom hon till Stockholm och grund-ade en fri teatergrupp. Hon ville pröva idéer mot andra, jobba i gruppteater med människor som önskade samma saker. 

– Jag kanske ville ha en ny familj, kompisar att göra något tillsammans med.

Men förändringens tid av gruppdiskussion och kollektiva beslut innebar konflikter. Det kivades inom både gruppteatern, studentrörelsen och kvinnorörelsen.

– Guud, så mycket bråk det var! Fast jag tyckte aldrig att det var farligt – de var ju inte galna i alla fall. Den tiden var en väldigt bra skola, man lärde sig bättre att klara av motsättningar. Jag tycker unga nu är så konflikträdda.

Suzanne Osten var aktiv från starten 1970 i Grupp 8, som drev igenom föräldra-
försäkring, fri abort, bättre daghem och smärtfri förlossning. Med Margareta Garpe skrev hon musikalen “Jösses flickor – befrielsen är nära”. I deras klassiska sång spår de att “en dag ska barnen säga: ‘tack mödrar, det gjorde ni bra'”. 

Har ni fått cred från feminister idag?

– Ja, det tycker jag nog, säger hon och berättar att när de skrev pjäsen visste de själva inget om förkämparna inom kvinno-
rörelsen som drivit igenom rösträtten och “lite annat smått och gott”.

Hon ler snett.

– Typiskt, det är väl så det är; varje ny generation är väldigt självupptagen.

Fortfarande måste tjejer höja sina röster, mycket återstår: slut på våld mot kvinnor, lika lön och ekonomisk rättvisa. Suzanne Osten är dock optimistisk.

– Unga feministiska män är mitt hopp. Man ser ju att många män är väldigt engagerade i sina barn och bryr sig om jämställdhetsfrågor. De stora historiska reformerna har gått igenom för att de haft stöd av män, så jag har aldrig sagt att män inte behövs.

På hemmafronten är det annat. Suz-anne Osten har levt i relationer med män där jämställdheten haltat trots goda före-
satser. Det är inte helt lätt att “stå i bredd”, som Märta Tikkanen uttryckt det, särskilt i ett konstnärsäktenskap, menar regissören. Nu lever hon med en kvinna och upplever att de genuint kan glädjas åt varandras framgångar.

– Jag var väldigt framgångsrik och det blev för svettigt för en man att ta. Män står inte ut med att rivalisera med sin egen fru. Kvinnor kanske bättre klarar att vara solidariska med varandra för vi har liknande erfarenheter.

Är inte det en fördom, om solidaritet och kön..?

Hon funderar lite.

– Jo.., det är säkert en åldersfråga också. Vi är ju särbor och lever självständiga liv, säger hon.

“Har sökt normaliteten”

21 år gammal fick Suzanne Osten dottern Hanna och föräldraskapet blev ingången till karriären. Hon tyckte att utbudet av barnteater var eländigt.

– Man måste kunna spegla en intressantare verklighet än den som visades, tänkte jag. Det var för omodernt, världen hade kommit till Sverige och det fanns saker att berätta om.

År 1975 startade hon Unga Klara på Stockholms stadsteater, som blev en före-bild för all barnteater. Hon var ensemblens konstnärliga ledare i 35 år innan den ansågs för dyr. Efter bitter kamp räddades skötebarnet, men drivs sedan 2009 som fri grupp med bidrag från fonder. 

Suzanne Osten har gått vidare. Hon fick pris i fjol för queerpjäsen I Annas garderob på Göteborgs stadsteater. Nu regisserar hon för första gången på Dramaten, pjäsen Fallen ur tiden. Men ännu anas besvikelsen när Unga Klara kommer på tal.

– Ja, det var ett trauma. Att det gick i svensk teater att lägga ner en barnteater som fungerar och är modell för hela världen, säger hon och skakar på huvudet.

Istället för att bli avtackad med bubbel för sitt pionjärarbete, slutade det i strid. Hon debatterade, skrev en bok och sökte pengar – lugnt och fint. Borde hon ha gjort något mer spektakulärt..?!

Det flammar till bakom glasögonen. 

– Tänk vad roligt om jag hade kedjat fast mig i pelarna och blivit en sån där fotnot: “Hon bet sin teaterchef i benet!”

Hon skrattar och slår bort tanken. 

– Så modig har jag aldrig varit, det är viktigt för mig att hålla mig inom ramarna. Jag har sökt normalitet, mån om att inte anses vara galen. Jag kan önska att jag var helvild, men det är jag inte.